söndag 7 oktober 2012

Kill your darlings!


Grönt är ju som bekant skönt.
Men ibland blir det lite väl bra... För handen på hjärtat - är det någon som ser att det är vatten i den där gröna cirkeln..?
Där är faktiskt en gjuten liten damm, även om det är svårt att se och då har hostorna ändå börjat somna in för den här säsongen. Mitt i sommaren sträcker de på sig och bildar en tät, prydlig lagerkrans. Då får man gå riktigt nära och kika över den gröna bladmassan, för att få en skymt av vattenspegeln.
Och det var ju inte riktigt så det var tänkt, även om det varit ganska vackert i alla fall.
Så - Kill your darlings!


Förra helgen larvade det in en liten minigrävare i trädgården för att ta tag i problemet. Bokstavligt talat... För när jag började tala allvar om att byta ut hostorna runt dammen, anade maken ugglor i mossen. En fru med diskbråck som talar om att gräva upp 18 år gamla monsterväxter kan bara innebära en sak - att det är den äkta hälften som ska hålla i spaden. Och det hade han inte riktigt lust med...


Det är förstås inte alls lika trist att hålla i spakarna som att hålla i spaden...
Med lite extra hästkrafter gick grävandet som en dans, även om trädgården såg ut som kriget när han var klar. Efter allt regnande förvandlades gräsmattan snabbt till potatisåker. För att inte tala om hur det såg ut i hallen där vi tog av alla leriga skor...
Tyvärr slutade det inte regna bara för att vi hade ett litet återställningsprojekt på gång. Därför har jag legat på knä i lervällingen i mina orangea galonisar hela veckan och försökt hitta en del av alla vårlökar som trasslat in sig i rotsystemen. Det gick så där, så till våren lär det blomma vackert i skogen där vi dumpade de gamla hostorna.
Den här helgen har maken och jag kämpat tappert med att återställa. Tanken var att vi (läs han) skulle lyfta lite i den ena sidan av betongdammen, som satt sig några centimeter genom årens tjällossning. Det optimala hade förstås varit att använda grävaren till det hela, men det hanns inte med, så maken gav sig på kolossen med ett spett. (Behöver jag skriva att han är född optimist?)
Det gick inte alls. Stenarna han använde som mothåll sjönk ner i leran som vore den solvarmt smör och vi bestämde oss raskt för att den lilla nivåskillnaden bara gör dammen charmig. 
I stället har Pelle kört bort de blytunga plantorna i skottkärra efter skottkärra och återfyllt planteringsytan. Själv har jag krattat lite och hejat på.
 ;0)


Och tro't eller ej, men i kväll har jag planterat nya hostor!
Istället för de gröna monstren blev det en lite lägre, vitvariegerad brokfunkia. Plantorna, som tidigare stod på lite olika ställen i trädgården, grävde jag upp redan förrförra hösten, delade och krukade in för att de skulle växa till sig.
Nu håller jag tummarna för att det är någorlunda samma sort...

Må så Gott!
Ester

lördag 25 augusti 2012

Fint besök!


Vi har haft fint besök i trädgården! Det i form av duktiga och mysiga trädgårdsjournalisten Lisbeth Frisk, som varit här och gjort ett reportage för Allt om Trädgård. Sedan dess har pulsen gått upp en smula varje gång tidningen dimpt ner i brevlådan - och nu är reportaget med i september-numret (nr 13)!
Vi är så glada och stolta!
Helt klart känns det en smula läskigt och ovant att läsa om sig själv och se sina egna ord bokstavligt talat i svart på vitt . Men det är också roligt och spännande att se vad någon annan får för känsla i vår trädgård. För även om trädgården finns till allmän beskådan här på bloggen, är det ju alltid genom mina ögon ni får möta trädgården - och de är naturligtvis färgade av både hemmablindhet och skaparglädjens rosaskimrande "softfilter".
Den här våren och sommaren har ni förstås inte fått se så mycket av trädgården alls, varken genom mina ögon eller någon annans...
Det har varit en lång bloggpaus för min del och det har sina smärtsamma skäl. Sedan i mars dras jag med diskbråck och har haft svårt att sitta vid datorn. Därmed har jag helt enkelt varit tvungen att prioritera inkomstbringande arbete framför lustfyllt bloggande de stunder jag, med hjälp av värktabletter, faktiskt kunnat sitta vid tangentbordet. Trist, men så har det varit.
Diskbråcket har också haft stor betydelse för trädgårdens utseende den här sommaren. Med en trädgårdsägare som varken kan gräva, skyffla ogräs eller köra jord, har trädgården i mångt och mycket lämnats åt sitt öde - till våtarvens, kirschkålens och brännässlornas fromma... För även om maken ryckt ut ibland, och även om jag faktiskt kunnat jobba stående "på alla fyra", har våra insatser inte räckt till på långa vägar.
Och tro mig - det är inte kul att fotografera en trädgård full av ogräs...
Samtidigt har mina ryggproblem varit väldigt lärorika.
Jag har fått öva mig i den svåra konsten tålamod - och jag har lärt mig att det inte är hela världen om ärtor och bönor inte kommer från såbrätten till grönsakslandet. Det blir förstås varken ärtor eller bönor på dem, men som väl är lever vi i ett land där dylika ting kan köpas i affären, och ingen kommer att svälta ihjäl på kuppen.
Jag har också lärt mig tacksamhet över att trädgården redan från början haft en ostyrig, för att inte säga vild, stil. Det har underlättat mycket att ros- och perennrabatterna alltid varit så rufsiga, att en eller annan brännässla på 150 centimeter varken gjort till eller ifrån.
Prova det i en japansk stenträdgård, eller i en strikt barockparterr...
;0)
Nu går jag som bäst och funderar på om jag ska tacka ja eller nej till erbjudandet om operation av ryggskrället. Tyvärr är operationsalternativet långt ifrån riskfritt, som alla inblandade är noga med att poängtera. Men vid det här laget har jag hört så många berättelser om diskbråck som inte läker, trots att decennier förflyter, att det börjar kännas lockande att ge kniven en chans.
För nästa sommar VILL JAG GRÄVA!
Må så Gott!
Ester 


Snyggast just nu är den röda solhatten Echinacea purpurea 'Ruby Glow'. Karamelligt rosa mot en rostbrun disk - mums!


Det behöver inte bli fult bara för att det inte är som det ska... Här blommar ljuvliga dagliljan Hemerocallis 'Elegant Candy' tillsammans med sober blå stormhatt. Tyvärr ingen lågväxande "pendula-form" - det är växtstöd som saknas... Nu får de blomma tillsammans och när det hela är över kommer sekatören att göra processen kort med stormhatten.



Tittar man nära i blåbärsbädden, vittnar den ännu ej avklädda julbocken om att trädgårdsägaren haft svårt att uträtta sina plikter. Bocken står intryckt "i skamvrån" och fäller barr - men till hans försvar får jag ändå påpeka att det är i en surjordsbädd. Där gör barren trots allt en del nytta för det låga pH-värdet - och bockens horn funkar också utmärkt som växtstöd... Så varför begränsa oss till att "julen varar än till påska", när vi kan ha jul året runt..?

söndag 29 april 2012

Vem kan motstå löklistans läckra frestelser?


Det finns en hel del att glädjas över i trädgården den här tiden på året!
Just nu slår mitt hjärta lite extra hårt när jag tittar på lilla läckra krokusen 'Spring Beauty' på bilden här ovanför. Skönheten kommer från en av de där härliga, bruna påsarna jag beställde från Botansikas Vänners löklista och petade ner i ljuset av pannlampan i höstas.
Snacka om lön för mödan! 
:0D
I veckan kom en ny lista full av frestelser... Trädgårdskompisen Meryl och jag kastade oss över de mustiga beskrivningarna, dreglade ohämmat och kryssade för vilka vi ville ha. 
Allihop, visade det sig, förutom en vintergäck vi redan har.
"De yttre tre kalkbladen har en ljus, tennaktig lyster medan de inre tre är djupt blåvioletta så de stora kalkarna ger olika karaktär beroende på väderlek. Blommar effektfullt i mars-april."
Jag bara undrar - VEM kan stå emot en sådan beskrivning av en snökrokus-vårkrokushybrid...?
För att kyla ner habegäret en smula satte Meryl igång med att skriva ut antal och pris bredvid beskrivningarna.
För att skapa balans - mellan plånbok och snålvatten.
Det hjälpte inte.
Så vi bestämde oss för att vänta lite. Skjuta upp det jobbiga prioriteringsarbetet ett tag. 
Nu ligger listan kvar på bordet, för att kylas ner lite.
Förmodligen borde jag lägga den i frysen.

Här följer några smakprov på växter som inte lyckades bli svala nog på tidigare års löklistor. ;o)

Må så Gott!
Ester


Nunneörten Corydalis 'Beth Evans' är en annan skönhet som kommit till trädgården via Botaniskas Vänner. "Bettan" har en färg som lyser så starkt att jag ser den på långt håll, till och med från köksfönstret.


Den här bedårande snöirisen, Iris histrioides 'Lady Beatrix Stanley', kommer från förra årets lista. Hon har blommat över sedan länge, för underbart är som bekant kort.


Änglatåren, Narcissus triandus 'Ice Wings' är en gammal bekant som kommer att blomma längre fram i maj, tillsammans med randig liljekonvalj under min lockiga ormhassel. Tyvärr blir blommorna färre för varje år som går, så det är nog dags för flytt och lite fjäsk... 


Om ett litet tag slår violtulpanen 'Little Beauty' ut igen - om inte rådjuren hinner före... Jag är i alla fall glad att jag hann fånga den på bild förra våren. (Det är det NÄST bästa, efter att ha växten hel och välbevarad i rabatten...) Den lilla skönheten var med på löklistan förrförra året om jag inte minns fel.

måndag 16 april 2012

Nu går flyttlasset för mina flyktingar!

Kommer ni ihåg att jag berättat om mina flyktingar? Ja, inte tvåbenta då, förstås, utan flyktingar i växtform...
För ungefär fyra år sedan blev min go'a trädgårdsvän Meryl tvungen att sälja sitt hus - och vad värre var - även sin trädgård. En plats hon vårdat och fyllt till bristningsgränsen med växter under många år som trädgårdsfantast, så ni kan ju tänka er hur sorgligt det var.
De nya husägarna var inte särskilt trädgårdsintresserade, så under senhösten 2008 satte vi igång projekt "gräv-mot-klockan" för att rädda vad som räddas kunde. Buskar, småträd, perenner och lökar åkte ur jorden i pannlampans sken och förflyttades hem till mig och till en annan av Meryls trädgårdsvänner.
Till två tillfälliga flyktingförläggningar, i väntan på permanent uppehållstillstånd någon annanstans.
Långtifrån allt har överlevt - men jag har blivit många odlingserfarenheter rikare. Bland annat har jag lärt mig att man inte kan kompensera en på tok för sen höstplantering av lökar, genom att plantera i sandfyllda lerkrukor. Det blir tjäle ändå och då dör de där små lökarna, om de inte hunnit rota sig.
Suck.
Det var lite deppigt där, ett tag, när vi våren efter grävde upp lerkruka efter lerkruka ur grönsakslandet - utan innehåll.
Men det gick förstås över och nu har Meryl ett nyinköpt hus och en tomt som är dubbelt så stor som min!
Gissa om hon är precis så glad som hon ser ut att vara på bilden här ovanför!
Så nu går flyttlasset igen för alla hennes växter.
Och jag är så glad för hennes skull!
En del växter har blivit stora och där det går stannar en liten bit kvar här hos mig, som minne. Samtidigt flyttar bitar av mina växter med till Meryls nya trädgård.
För delad glädje, den är verkligen dubbel.

Må så Flyttgott!
Ester

Änglalik julros i änglapåse. I sprängfyllt baksäte...

Det gick in ett och annat i bagageutrymmet också... Och det lär bli fler flyttlass!

lördag 7 april 2012

En gul-vit påsk...

I dag vaknade vi upp till en vit värld... Lite onödigt, kan man tycka, just nu när man vill ut och fortsätta med vårarbetet, men solen strålar från en klarblå himmel, så det är bara att gilla läget och hoppas att det vita fluffet smälter undan. Fort!
Efter en liten tur i trädgården kan konstateras att de flesta av julrosorna ligger utslagna på backen. Men det är inte första gången, så vid det här laget vet jag att de reser sig igen, tuffa som de är. Min allra vackraste och påskigaste julros är den på bilderna i det här inlägget och den ser ut att ha klarat sig riktigt bra. Tyvärr har den inget namn, men är inhandlad på julrosfestivalen i Kivik för några år sedan och jag bara älskar den!

Glad gul-vit påsk på er allihop!

Ester

Så här läcker var den gula julrosen för en dryg vecka sedan, när den höll på att slå ut i sällskap av irisen 'George'. Vem sa att gult är fult..?
;0)

måndag 2 april 2012

Danska nyförvärv!

I helgen var jag och maken i Helsingborg med idrottsföreningen som han är engagerad i. Det blev en härlig veckoända med god mat och många go'a människor - och så en liten tur över sundet till ett svinkallt Helsingör. Vi kikade in i några affärer (mest loppisar utan centralvärme...) men flydde ganska snart in på ett gemytligt (och varmt!) café på torget. Där serverades tårta á la kaloribomb och ett sagolikt kaffe som vi smuttade på mycket långsamt, i hopp om att solen skulle titta fram. Efter såväl påtår som tretår, serverad helt på eget initiativ av en mycket serviceinriktad servitör, kände vi att vi klivit över gränsen för det anständiga och pallrade oss ut i snålblåsten innan servitören kom med kannan för en fyrtår. Tror inte ens att det finns som ett ord i svenska språket, så ni ser - det var definitivt dags att gå...
På väg tillbaka till båten hittade vi en underbar liten blomsteraffär med lika mycket växter ute på gatan som inne i butiken. Med julrosor! Visserligen helt namnlösa, men oändligt vackra och precis vad min frusna trädgårdssjäl behövde i det ögonblicket.
Väl på båten kunde jag nöjt konstatera att medan de flesta andra resenärer hade påsar som klirrade, hade jag en som prasslade förväntansfullt. Omsorgsfullt inslagna i "Lokalavisen Nordsjaelland" från den 28/29 mars stod en underbar liten pensé och två "poskeklocker", som julrosor kallas för på danska, med några blomhuvuden nyfiket kikandes över kanten.
Jag kallar dem för mina danska nyförvärv - för det var ju trots allt en resa med fotbollsförtecken.
Nu återstår bara att klura ut var det ska spela i laget här hemma...

Må så Gott!
Ester

Härligt fräknig om de rosa kinderna är den här skönheten.

Och den här fick hjärtat att slå volter! Helt bedårande.

Jag kunde inte motstå den här läckert volangkantade vinröda pensén. Heller.
:0)

fredag 23 mars 2012

Så det ser ut..!

Säga vad man vill om trädgården just nu - men särskilt vacker är den inte.
Skeletten efter fjolårets ståtliga perenner ligger spridda som plockepinn över rabatterna och fröställningarna, som var så läckra med rimfrost på för bara några veckor sedan, ser mest ut som prassliga, tomma skal.
Ganska sorgliga faktiskt, tänker jag, och kastar mig på alla fyra med sekatören i högsta hugg.
Fast egentligen har de vissnade perennerna inte blivit ett dugg fulare.
Det är bara ögonen som fått smak på något annat - grönt!
Och lila, gult, blått, vitt och mustigt rosarött!
Plötsligt bleknar allt annat i jämförelse med ljuvliga irisar, väna snödroppar, pigga vintergäck och tuffa julrosor.
Det där mantrat man gått och upprepat för sig själv, om hur vackert det är med en trädgård i vila, eller om att brunt faktiskt också är en färg - och se så många FANTASTISKA nyanser den har - bara flyger all världens väg. För även om man verkligen anstränger sig för att gilla vintern, är det en obeskrivlig lättnad när den släpper taget och lämnar scenen fri för våren!
Ridån går upp - publiken drar efter andan - så nu kör vi!

Må så Vårgott, allihop!
Ester

Det är gott om löv i vita rabatten, som ligger nära vår stora ek.

Mitt bland alla före-dettingar från i fjol, kommer de nyfödda små liven. Här syns en snöklocka, Leucojum vernum.

Det är inte utan att man tänker på boken (och filmen) "Den hemliga trädgården" när man blickar ut över perennrabatterna. Det ser ut som om de varit lämnade åt sitt öde hur länge som helst.

Den gula julrosen kikar upp under bladen. Det gör irisen 'George' också...

Ops... We did it again... Glömde kvar grendosan under Hostan, alltså.
Krokusarna gör sitt bästa för att snygga till det hela.

måndag 23 januari 2012

När ljuset kommer...igen

Jag gick igenom en del bilder från trädgården i dag och när jag såg den här kom jag att tänka på ljuset. På hur otroligt mycket det påverkar oss - ljuset och dess frånvaro.
Och när jag ändå höll på, funderade jag lite över tiden också.
För även om bildens tekniska kvalitet är rätt usel, kan jag inte låta bli att älska känslan i den. Känslan av en kort sekund, ett litet ögonblick, när solen skapar magi i en sensommarrabatt.
Det vill till att vara där, just då.
Kalla det mindfulness eller något annat om du vill.
Men visst är det mycket det trädgårdslivet handlar om? Att vara där när det oväntade händer? Att stanna upp och njuta av något, som bara någon minut senare ser helt annorlunda ut?
Det är i alla fall en del av trädgårdsmagin för mig.
Just nu längtar jag som en galning efter min trädgård.
Det är inte så lite frustrerande att se den ligga där ute under ett snötäcke, just när jag hade börjat känna att våren fanns inom räckhåll...
Jo, jag vet. Det är bara januari ännu, men på något sätt hade det börjat kännas som om det inte tänkte bli något vinter i år. Och för en vinterrastlös, växtlighetstörstande själ hade det inte gjort ett dugg - ljuset till trots...

Det får bli lite grön tröst från trädgårdsbutiken i stället för riktig vår.
Häromdagen kunde jag inte motstå det här lilla olivträdet och lite annan vårfägring för fönsterbänken. Var bara tvungen att se hur de tog sig ut i en av växthusnischerna tillsammans med vår madonna. Se'n fick de följa med in igen...

...men snart, go'vänner, snart...kommer ljuset tillbaka igen och då är det vår på riktigt!
:0)
Må så Gott!
Ester

lördag 14 januari 2012

Växthusåret 2011 - del 2

Växthusåret 2011 blev året då mycket av växtligheten fick härja fritt. Vi hade helt enkelt inte tid att tygla den. I det läget är man glad att man satsat på den lite vilda looken, redan från början...
I juli var alla takstolar på plats och det kändes som en stor seger.
Vilken rymd det blev där inne!

I mitten av juli kom murarmäster Kjell och tog hand om finputsningen av murverken. Det är vi mycket tacksamma för! Det visade sig nämligen vara betydligt mer komplicerat än vi trodde, med en blöt mur och lite för jämn grundputs...
Tack Kjell - du har definitivt en prick i himlen för det här och vi känner stor respekt för din yrkesskicklighet!

Här är bruket pålagt (eller rättare sagt påslängt !) och sedan avdraget med hjälp av en lång bräda, som håller rätt avstånd med hjälp av de tunna listerna som sitter i mitten och till höger i bild. I vänstra hörnet har Kjell börjat finlira med slätputsningen. Brädfordringen i nischerna är satt för att de ska få raka kanter.

Här har Pelle sågat till virket som ska bli överfönster till växthusets ståndsidor. Meningen är att glaset ska ligga i den ursågade delen.

När stommen var klar var det dags att börja glasa. Man skulle kunnat gjort det enkelt för sig och lämnat måtten till en glasmästare, men enkelt är också dyrt, så det fick bli den mer omständliga återvinningsvarianten, att samla in gamla fönster hos vänner och bekanta som skulle byta.
En av utmaningarna var att transportera hem fönstren hela - en annan att montera loss glaset utan att det gick sönder. Vår altan förvandlades till glasmästarverkstad och det stora bordet blev platsen där glaset skars i rätt storlek för att passa mellan takstolarna.
Mycket glaskross blev det...
Och tid tog det!
Vi började en lördag med blod, svett och snudd på tårar. Maken råkade välta ner en skapligt vass glasskiva som gjorde ett elakt snitt i vaden alldeles nedanför knäet. Egentligen skulle det ha sytts, men vem ville sitta på akuten i fem, sex timmar, när de ljusa arbetsbara timmarna redan kändes för få?
Inte Pelle i alla fall.
Istället tvättade han av det värsta, drog ihop såret med hjälp av sårtejp och satte sig att vila en stund, lämpligt nog till första avsnittet av Claus Dahlbys mysiga växthusserie på TV...
När programmet var slut hade blodvitet lugnat sig och han kunde gå ut och fortsätta.
Vi är mycket tacksamma för att det inte satt några elaka bakterier på den där glasrutan och för Pelles goda läkekött.
Om det beror på det senare vet jag inte, men när såret var helt läkt, några veckor senare, höll vi fortfarande på att glasa taket. Något jag i min enfald trodde skulle gå på en helg...
Hm. Tidsoptimist - javisst!

I juli kom Karin, ännu en av våra kära byggänglar, på besök. Med rollern i högsta hugg gick hon lös på murarna med vit KC-färg, i ett tempo som hade gjort mången målarmäster grön av avund.
Tack go'a Karin för att du kom!
KC-färg är en slags kalkfärg med lite cement i och ska målas i flera lager, gärna "vått-i-vått". I början syntes det inte så stor skillnad, men för varje lager blev det allt vitare.
Ett av de senare lagren lade vi på efter kl 23 på kvällen, när vi egentligen gått in för dagen. Av en händelse kom murarmäster Kjell förbi och frågade om vi hällt ut färgresterna.
Det hade vi inte gjort, utan trodde att vi kunde spara en slatt till dagen efter - men det gick inte alls. Då skulle vi hitta en hård klump i hinken, fick vi veta. Så det var bara att dra på målarbyxorna igen och slå på bygglampan...
För en sann västgöte slår naturligtvis inte ut någon färg i onödan, ens om det hotar nattarbete!
;0)

Byggarbetsplatsen i augusti - så långt ifrån mysigt och stämningsfullt man kan komma...
Lite har vi hunnit städa bort nu, men det finns mycket kvar!

En dag kom våra trädgårdsänglar Ken och Carina Schill på besök för att hjälpa oss få trädgården i ordning inför en visning. De hade med sig den här underbara inflyttningspresenten till växthuset - en madonna som Carina gjutit.
Vi blev så glada - tack snälla ni!
Både för madonnan och för det ovärderliga jobbet ni gjorde!

Här är taket glasat, förutom de hål där de öppningsbara vädringsfönstren ska sitta.
Madonnan har fått sällskap av en hortensia, som hyllning till vår murare Kjell. Det är en av de få blommor han kan namnet på och när han meddelade att nu ville han minsann se en hortensia i en av nischerna, var det bara att sätta sig i bilen och åka till närmsta blomsteraffär för att göra honom till viljes!

Det tog en evig tid att glasa och konstruera fönsterstommar, för att inte tala om vilken tid det tog för linoljefärgen att torka. Det gjorde att vi höll på med arbetet hela hösten och en bit in i december. Det visade sig vara svårt för oss att få tag i tillräckligt stora fönsterrutor för att kunna skära ut den längsta rutan till gavelpartierna, och det hade inte blivit lätt att skära till dem, så vi fegade ur och lämnade in dem till glasmästaren.
Det var en underbar känsla att se gavelpartierna komma hem på lastbilen, både glasade och kittade!

Här har vi satt upp ena halvan av ett gavelparti.

Tack och lov för bygglampor!
Utan dem hade vi stått oss slätt denna mörka höst och vinter! Dessutom gör de växthuset helt magiskt i decemberkvällen.
Färdigt är det förstås inte, men det känns inte omöjligt att det kommer att bli det inför, eller under, odlingssäsongen 2012.
Och jag, den eviga tidsoptimisten, har börjat snegla på raderna i frökatalogerna som handlar om tomat, chili och gurka...

Växthuskramar till er som orkat läsa så här långt!
;0)
Ester