Grönt är ju som bekant skönt.
Men ibland blir det lite väl bra... För handen på hjärtat - är det någon som ser att det är vatten i den där gröna cirkeln..?
Där är faktiskt en gjuten liten damm, även om det är svårt att se och då har hostorna ändå börjat somna in för den här säsongen. Mitt i sommaren sträcker de på sig och bildar en tät, prydlig lagerkrans. Då får man gå riktigt nära och kika över den gröna bladmassan, för att få en skymt av vattenspegeln.
Och det var ju inte riktigt så det var tänkt, även om det varit ganska vackert i alla fall.
Så - Kill your darlings!
Förra helgen larvade det in en liten minigrävare i trädgården för att ta tag i problemet. Bokstavligt talat... För när jag började tala allvar om att byta ut hostorna runt dammen, anade maken ugglor i mossen. En fru med diskbråck som talar om att gräva upp 18 år gamla monsterväxter kan bara innebära en sak - att det är den äkta hälften som ska hålla i spaden. Och det hade han inte riktigt lust med...
Det är förstås inte alls lika trist att hålla i spakarna som att hålla i spaden...
Med lite extra hästkrafter gick grävandet som en dans, även om trädgården såg ut som kriget när han var klar. Efter allt regnande förvandlades gräsmattan snabbt till potatisåker. För att inte tala om hur det såg ut i hallen där vi tog av alla leriga skor...
Tyvärr slutade det inte regna bara för att vi hade ett litet återställningsprojekt på gång. Därför har jag legat på knä i lervällingen i mina orangea galonisar hela veckan och försökt hitta en del av alla vårlökar som trasslat in sig i rotsystemen. Det gick så där, så till våren lär det blomma vackert i skogen där vi dumpade de gamla hostorna.
Den här helgen har maken och jag kämpat tappert med att återställa. Tanken var att vi (läs han) skulle lyfta lite i den ena sidan av betongdammen, som satt sig några centimeter genom årens tjällossning. Det optimala hade förstås varit att använda grävaren till det hela, men det hanns inte med, så maken gav sig på kolossen med ett spett. (Behöver jag skriva att han är född optimist?)
Det gick inte alls. Stenarna han använde som mothåll sjönk ner i leran som vore den solvarmt smör och vi bestämde oss raskt för att den lilla nivåskillnaden bara gör dammen charmig.
I stället har Pelle kört bort de blytunga plantorna i skottkärra efter skottkärra och återfyllt planteringsytan. Själv har jag krattat lite och hejat på.
;0)
Istället för de gröna monstren blev det en lite lägre, vitvariegerad brokfunkia. Plantorna, som tidigare stod på lite olika ställen i trädgården, grävde jag upp redan förrförra hösten, delade och krukade in för att de skulle växa till sig.
Nu håller jag tummarna för att det är någorlunda samma sort...
Må så Gott!
Ester
