fredag 26 februari 2010
Välkommen hem!
lördag 13 februari 2010
Jag gödslar med lik...
Jag gillar stallgödsel. Det har nog inte undgått någon läsare av den här bloggen… Stallgödsel som ger min usla trädgårdsjord en härligt mullig struktur och får plantorna att skjuta i höjden som gängliga tonåringar under sommarlovet.
Men jorden i rabatterna döljer också andra, mer makabra hemligheter.
Jag gödslar med lik – också.
Lugn, lugn. Det är inte så att det är förenat med livsfara att förlägga kvällspromenaden till trakterna kring min trädgård, bara för att någon planta visar upp en blekt gul nos och skriker efter mera näring. Invånarna i min lilla by går trots allt säkra – så länge de är tvåbenta, i alla fall.
Nej, jag talar om de fyrbenta offer som brukar ligga på vår dörrmatta så gott som varje morgon under de snöfria årstiderna. Luddiga, näpna små näbbmöss, mullvadar med finmejslade händer och en och annan mus/råtta av större modell.
Och så en eller två katter, belåtet sittandes bredvid som stoltheten personifierad.
- Titta matte, så duktig jag är! Jag har gjort min plikt som familjens jägare och nedlagt ett byte vid din dörr. Och om du sätter in en kattlucka kan jag leverera det direkt till sängen, så att du ser fångsten direkt när du vaknar. Så slipper du vänta ända tills du halvt medvetslös stapplar ut till brevlådan… Vore inte det en förbättring, jag menar, de är ju ändå bäst medan de fortfarande är lite varma..?
Hm. Skulle inte tro det. Kattlucka – no way.
Istället suckar jag lite sorgset, letar reda på en planteringsspade och tar med det lilla offret på en stilla färd mot den sista vilan under en rosenbuske. Jag tröstar mig med att den stackaren kunde fått en betydligt mer obehaglig viloplats än under ’Minette’, ’Rose de Rescht’ eller under himmelska blekrosa ’Celestial’.
Eller för att citera Anne på Grönkulla, när en mus dränkt sig i såsen till puddingen:
- När man tänker på det, är det ett ganska romantiskt slut – för en mus.
Må så Gott!
Ester