Små piller mot vårlängtan

Lyckopiller mot vårlängtan.

Det kan inte hjälpas. Även om snön ligger decimetertjock över hela trädgården har den slagit till med full kraft nu - vårlängtan.

Först kommer den där smått obestämbara känsla av att något saknas, kombinerad med rastlöshet och ett enormt behov av ljus. I ett nafs åker julgardinerna (mörkrödrandiga, utan tomtar...) ner.

Men utan resultat.

Så jag ger mig på köksluckorna med vit linoljefärg - och visst blir det ljust - men känslan är kvar i alla fall.

En dag, när vi sitter djupt nedsjunkna i soffan med en mugg kaffe, hör vi fåglarna. Klart och tydligt, rakt genom de inte allt för välisolerade ytterväggarna.

Och med ens är det så självklart - det är ju våren som fattas!

Inte för att det är mindre plågsamt för det...

Men vetskapen gör det hela lite lättare att förstå sig på. Dessutom finns ju små lindrande piller att stoppa, om inte i sig, så åtminstone i jorden.

Lyckopiller i form av frön.

Kanske något för läkarvetenskapen att ge sig i kast med, nu när man kan ordinera fysisk aktivitet på recept och allt?

"Så 2 - 6 påsar per dag och vid behov mot nedstämdhet. Kombineras med upprepad bloggläsning och repriserade trädgårdsprogram på nätet."

Japp. Skulle nog lista mig hos den doktorn bums...

I morgon ska vi i alla fall ha en egen liten kur mot vårlängtan i min trädgårdsförening. Då blir det frökväll, med såskola, tips-och-trix-diskussioner och fröbyten.

Den som kommer tomhänt från den träffen lär nog vara immun mot vårlängtan...

Må så Frögott, allihop!

Ester

I går, efter jag vet inte hur lång tid med gråmulen snöhimmel, lyckades vinden äntligen riva hål i molntäcket så att vi fick se solen... En kort stund glittrade hela trädgården som vore den beströdd med diamanter. 

Oväntade överlevare!

Ibland får man sig en glad överraskning! När jag började röja bland alla mer eller mindre ihjälfrusna växter i växthuset hittade jag två oväntade överlevare. Neriumplantorna, Nerium oleander, ser ut att ha klarat veckan med minusgrader utan allt för stora skador.
:0)
Extra roligt är det eftersom jag har dragit upp båda från sticklingar. Under flera år tillbringade plantorna sommarlovet på vår altan i ett skyddat och solvarmt hörn. Och efter några år producerade de klasar av lovande knoppar.
Men blommade, det gjorde de inte.
Jag började nästan fundera över om jag fått tag i ett tvättäkta måndagsexemplar. Eller någon okänd underart, med väldigt små, hårt knutna och fullkomligt doftlösa brunrosa blommor.
Det blir ju inte alltid som på bilderna i trädgårdsböckerna, har man ju lärt sig med åren...
:0)
Men så kom förra sommaren och mina kinkiga neriumar fick krypa in i växthusvärmen.
Något som uppenbarligen passade dem ypperligt.
Plötsligt blommade de mycket och länge i en karamellig rosa ton, med ljusa små penseldrag på kronbladen!
Och som de doftade!
Helt himmelskt....
Nu ser det ut som om de får blomma nästa sommar också - och ingen är gladare än jag.

Må så Gott!
Ester