Regnet det bara öser ner... I alla fall hos mig. Det har det gjort länge. Nästan så länge jag kan komma ihåg, faktiskt. Och det är inte utan att man börjar bli en smula trött på eländet! Så trött att jag snart lägger mig ner i leran och vrålar som en bortskämd treåring i mataffären.
Jag vill! Jag vill! Jag VIIIIILL! Se solen, alltså, om någon missade det.
Men jag misstänker starkt att det inte hjälper. Det kommer ingen bekymrad vuxen som plockar upp mig i knät och blåser bort de där regntunga skyarna, hur gärna jag än vill.
I stället drar jag på regnstället och storstövlarna och försöker se det vackra i den bruna sörjan som en gång var min trädgård.
Och visst finns det skönhet fortfarande - trots allt. Även om man måste vara snabb för att hinna fånga det på bild mellan skurarna...
En våt kamera är som bekant en sur kamera.
Den lilla björkspirean, Spiraea betulifolia 'Tor', har hängt på sig alla sina diamanter på en gång. Kanske är det så man tar sig igenom höstmörkret - genom att frossa i bling-bling och glittra som solen på egen hand?
Sparrisdimman är fortfarande grön och skön med inslag av små röda bär. Nästan lite julig.
Det glittrar om svartaronian, Aronia melanocarpa 'Hugin', också.
Själv ska jag gräva i smyckeskrinet och se om jag kan hitta något som kan lysa upp mörkret. Kanske strassörhängena från den där gången när jag klädde ut mig till drottning Silvia? Eller mammas gamla brosch med glaspärlor, som jag åtrådde så hett när jag var fem?
Må så Vått!
Ester
