I lördags kunde jag inte hålla fingrarna i styr längre, utan gav efter för vårlängtan och stoppade en del av mina fröer i jorden. Jag, som hade lovat mig själv dyrt och heligt att det INTE skulle bli så många frösådder i år, fann mig plötsligt stående med jord upp över armbågarna, ett fåraktigt leende på läpparna och alldeles för många sålådor i fönsterkarmarna.
Nåja. Det stora löftesbrottet inträffade egentligen redan för flera veckor sedan, när jag surfade in på några fröfirmors hemsidor – bara för att kika lite…
Ni kan säkert tänka er resten. För vad händer när en inbiten frömissbrukare frestas med den ena förföriska bilden efter den andra? Den lille ”frödjävulen” kryper upp på axeln och börjar viska i örat: ”Jamen, det blir ju mycket billigare om du sår sommarblommorna själv i år…” eller ”Du kan ju köpa perenner, de är ju bara att ställa ut och se’n dröjer det JÄTTELÄNGE innan de ska skolas om…” och så klassikern ”Växthuset blir ju snart klart… då måste det ju finnas lite plantor där också…”.
Som alla missbrukare som får ett återfall, föll jag tungt. Mycket djupare ner i fröträsket än jag varit på länge. Det sa klick, klick-klick och klick i rasande takt, när den ena beställningen efter den andra åkte ner i varukorgen och några dagar senare sa det duns, duns-duns duns i brevlådan. Och eko-eko-eko-ko-ko-o-o…. på bankkontot.
Men lycklig var jag! Att få hem våren i ett litet brunt kuvert, det är inte dumt det… Och att äntligen få lite jord under naglarna var rent av himmelskt.
Nu har de första små pionjärerna kikat upp ur en av sålådorna. Ömtåliga plantor av den skira vita rosenskäran Cosmos bipinnatus ’Psyche White’ såg dagens ljus i går, efter att ha stretat sig upp genom jordlagret med nacken först. Och jag är så stolt över mina förstfödda!
Hur jag, som sått alldeles för tidigt, ska få dem att växa lagom fort och inte bli till rangliga monster innan det är dags för utplantering i juni – det är en helt annan historia.
Ester
