måndag 4 mars 2013

Glammigt gäng i växthuset


Den senaste veckan med sol och snösmältning har gjort underverk för alla vintertrötta - inte minst för mig! Energin flödar, plötsligt vaknar jag innan klockan ringer på morgonen och är pigg.
Underbart!
Även om snön ligger kvar utanför fönstren, känns det som om våren tittar in och ger vintern små retsamma tjyvnyp, pekar finger och säger något i stil med: "Haha - fryser du ner något på natten, så tinar jag upp det på dagen och du vet lika bra som jag att dina dagar är räknade..." Och så går de sin långsamma kräftgång med tö-snö-tö-snö-snö-tö-tö, till dess att vintern ger upp och sticker hem till Nordpolen.
Och nej, den behöver inte bry sig om att skicka flyttkort...
Det är också nu det är som härligast att smyga ut i växthuset, dra av vinterjackan och få lite efterlängtad jord under naglarna. Där, med bubbelplasten som en välkommen "utsiktsbarriär" kan man nästan tro att det är april eller maj.
I alla fall om man pressar ihop ögonen och kisar lite...
Nu vill det till att passa krukorna med vattenkannan. En riktigt solig dag går temperaturen lätt upp i 20 plusgrader i växthuset och då behöver det vintergröna i krukorna något att dricka. Fast bara "lagom" mycket - blir jorden genomsur samtidigt som temperaturen faller en period, får rötterna lätt syrebrist och ruttnar. Inget kul alls.
Några som definitivt inte har syrebrist är de små glada krokusgynnarna på bilden här ovanför!
En dag när jag kom ut stod de där med vidöppna blommor och såg ut att ha vårparty på gång.
Inte mig emot!
Önskar bara att jag kunde höra vad de snackar om, när de minglar runt i krukorna.
:0)

Må så Gott!
Ester


onsdag 20 februari 2013

Små piller mot vårlängtan

Lyckopiller mot vårlängtan.

Det kan inte hjälpas. Även om snön ligger decimetertjock över hela trädgården har den slagit till med full kraft nu - vårlängtan.
Först kommer den där smått obestämbara känsla av att något saknas, kombinerad med rastlöshet och ett enormt behov av ljus. I ett nafs åker julgardinerna (mörkrödrandiga, utan tomtar...) ner.
Men utan resultat.
Så jag ger mig på köksluckorna med vit linoljefärg - och visst blir det ljust - men känslan är kvar i alla fall.
En dag, när vi sitter djupt nedsjunkna i soffan med en mugg kaffe, hör vi fåglarna. Klart och tydligt, rakt genom de inte allt för välisolerade ytterväggarna.
Och med ens är det så självklart - det är ju våren som fattas!
Inte för att det är mindre plågsamt för det...
Men vetskapen gör det hela lite lättare att förstå sig på. Dessutom finns ju små lindrande piller att stoppa, om inte i sig, så åtminstone i jorden.
Lyckopiller i form av frön.
Kanske något för läkarvetenskapen att ge sig i kast med, nu när man kan ordinera fysisk aktivitet på recept och allt?
"Så 2 - 6 påsar per dag och vid behov mot nedstämdhet. Kombineras med upprepad bloggläsning och repriserade trädgårdsprogram på nätet."
Japp. Skulle nog lista mig hos den doktorn bums...
I morgon ska vi i alla fall ha en egen liten kur mot vårlängtan i min trädgårdsförening. Då blir det frökväll, med såskola, tips-och-trix-diskussioner och fröbyten.
Den som kommer tomhänt från den träffen lär nog vara immun mot vårlängtan...

Må så Frögott, allihop!
Ester


I går, efter jag vet inte hur lång tid med gråmulen snöhimmel, lyckades vinden äntligen riva hål i molntäcket så att vi fick se solen... En kort stund glittrade hela trädgården som vore den beströdd med diamanter. 

onsdag 6 februari 2013

Oväntade överlevare!


Ibland får man sig en glad överraskning! När jag började röja bland alla mer eller mindre ihjälfrusna växter i växthuset hittade jag två oväntade överlevare. Neriumplantorna, Nerium oleander, ser ut att ha klarat veckan med minusgrader utan allt för stora skador.
:0)
Extra roligt är det eftersom jag har dragit upp båda från sticklingar. Under flera år tillbringade plantorna sommarlovet på vår altan i ett skyddat och solvarmt hörn. Och efter några år producerade de klasar av lovande knoppar.
Men blommade, det gjorde de inte.
Jag började nästan fundera över om jag fått tag i ett tvättäkta måndagsexemplar. Eller någon okänd underart, med väldigt små, hårt knutna och fullkomligt doftlösa brunrosa blommor.
Det blir ju inte alltid som på bilderna i trädgårdsböckerna, har man ju lärt sig med åren...
:0)
Men så kom förra sommaren och mina kinkiga neriumar fick krypa in i växthusvärmen.
Något som uppenbarligen passade dem ypperligt.
Plötsligt blommade de mycket och länge i en karamellig rosa ton, med ljusa små penseldrag på kronbladen!
Och som de doftade!
Helt himmelskt....
Nu ser det ut som om de får blomma nästa sommar också - och ingen är gladare än jag.

Må så Gott!
Ester


onsdag 30 januari 2013

Finns det liv, finns det hopp!



Det mesta i växthuset må vara en sorglig syn, så här dagarna efter det att grymme-kylan släppt taget. Just så som jag tänker mig att ett slagfält ser ut, när den segrande hären dragit vidare och lämnat döda och skadade bakom sig.
Allt i en enda sorglig röra, i väntan på att någon ska ta hand om de sårade, begrava de övriga och sätta igång med uppröjningsarbetet.
Inte så kul, tycker denna någon...
 Men - finns det liv, finns det hopp!
:0)
I en del av krukorna spirar nyvaken grönska!
Krokus, tulpaner, blåstjärnor... Alla får de hjärtat att slå volter flera gånger om!
Trots allt verkar de ha överlevt den senaste attacken genom att stanna under jorden och nu, när den värsta krutröken lagt sig, vågar de sticka upp sina nyfikna huvuden för att utforska världen.
 Ja, TACK!
Det var precis vad jag behövde - en liten viskning om att våren kommer och att livet går vidare, även efter en smärre växthuskatastrof.
Om än inte för alla mina övervintrare, så i alla fall för en del.

Krokus på er allihopa!
Ester

Innan snötäcket lade sig kikade den här lilla gynnaren upp ur en rabatt. Julrosen Helleborus niger är en tuff rackare som viskar om våren - även utanför växthuset.

söndag 20 januari 2013

Norsk motståndsman i vinterkriget


Det västgötska vinterkriget har brutit ut här hos mig de senaste dagarna. Med temperaturer ner mot minus 19  grader om nätterna, är det nog det minsta man kan säga om eländet. Det är bara att inse - en värmefläkt och ett lager bubbelplast är långt ifrån tillräckligt för att hålla Kapten Vinter ute ur växthuset. Och vad värre är, ifrån mina frostkänsliga övervintringsväxter.
Fuchsior, änglatrumpeter och himmelsögon ser samtliga ut att stå på listan över stupade, medan en del av pelargonerna än så länge tillhör de allvarligt skadade. Men, som det brukar heta i nyhetsrapporteringen, dödsiffran förväntas stiga... Just nu befinner de sårade sig på fältsjukhus här inne i huset. De flesta med smärre amputationer genomförda, andra så stympade att få skulle kalla dem pelargoner över huvud taget.
:0(
Men vem vet, underverk har hänt förr... Så här slängs inget, förrän det är helt kört. Det sista som dör, är som bekant hoppet!
Nu ställer vi vårt hopp till den norska motståndsrörelsen.
En 180 centimeter lång, välsvarvad hårding med muskler i svärtat gjutjärn och ett stort, varmt och flammande hjärta.
Det ni, flickor...
;0)
Och ja, jag vet. Han blir lite frusen där ute om nätterna i all sin ensamhet, men det kan inte hjälpas. Jag kan ju inte börja sova i växthuset, bara för att hålla honom varm. Eller..? Hur långt skulle ni gå...?
Vill ni se hur den norska hjälten ser ut, får ni scrolla ner till sista bilden i inlägget- där är han, om än inte i helfigur.

Håll värmen, kära bloggvänner!
Ester

 Det är inte kul när det ser ut så här i övervintringsväxthuset på morgonen...

 ...eller så här. De här Fuchsiorna har nog blommat för sista gången.

Och här har ni honom...min norska motståndsman. Stilig, eller hur?

tisdag 15 januari 2013

Tulpaner, tulpaner...

Ljuvliga Tulipa tarda...

Tulpaner. Fyllda, randiga, enkla, flerfärgade, med papegojfrans eller utan - alla har de sin speciella dag i dag, den 15 januari.
Givetvis är det ett påfund av handeln, som vill få oss att handla mera - men vilken utmärkt ursäkt för att få rusa iväg och köpa krispiga buketter och skapa lite vår inomhus, så här en gråmulen och snötyngd dag i januari!
Själv får jag hålla till godo med några tulpanbilder från trädgården en stund, för något handlat blir det inte förrän i kväll.
Nu ska här jobbas!
Så, kära vänner, med anledning av min tidsbrist, får ni den här bloggens kortaste inlägg sedan starten. Som motvikt till det föregående, som måste ha varit ett av de längsta:
Hipp hipp hurra för tulpanen i dag!

Må så Gott!
Ester

...och pigga 'Ancilla', som hamnat på avvägar i buxbomshäcken.

onsdag 9 januari 2013

Blodig närkamp med guldgossen


Han ser beskedlig ut - 'Alchymist'. 
Men skenet bedrar... Det kan min ömma panna intyga. 
Aaaotsch... 
Fast det är väl lika bra att vi tar det från början:
För en del år sedan planterade jag snyggingrosen 'Alchymist' vid framsidan av huset. Det hade dreglats över bilder på underverket i tidningar och bloggar under lång tid och jag var enormt nöjd med inköpet. För vem kan väl motstå en ros som tillverkar guld på löpande band och doftar som en hel parfymfabrik? Och som dessutom ska vara härdig till zon IV?
Inte jag i alla fall.
Som klätterställning till den nya guldgossen najade vi ihop tre tillklippta armeringsmattor och såg för vår inre syn hur den höga ställningen blev övervuxen på nolltid och översållad av fantastiska blommor.
I början gick det riktigt bra.
'Alchymist' växte på bra, blommade snällt och såg ut att trivas. Men så kom några hårda vintrar och med ens var han inte så nöjd längre, gullgossen. Grenarna frös in, trots att de packades in med granris, och de nya skotten som orkade fram blev snabbt gråmelerade av mjöldagg.
Guldgossen blev ett sorgebarn.
Varför, undrade vi, som tyckte att vi fjäskat tillräckligt med bästa söderläget och värme från husväggen.
Med tiden har vi blivit klokare. Lärt oss att rosor vill växa luftigt, så att svampsporer och ohyra får svårt att hitta godbitarna. Att värmen från huset bara lurar den stackars rosen att fortsätta växa, istället för att avmogna på hösten - och insett att kalla järnställningar betyder isande kyla kloss an mot rosens känsliga ved, med frostskador som följd.
Ops...
Här finns inte en klätterros utan järnställning.
Så till våren blir det till att börja snickra...Pelle...blink blink...
:o)
I väntan på de nya klätterstöden tänkte jag börja förbereda lite - plocka bort järnställningen och låta guldgossen få en chans att visa sig från sin bästa sida igen. Ganska snällt av mig, om jag får säga det själv.
Det kunde man kanske vara lite tacksam för, om man är en liten ros... kan man tycka.
Men icke.
Istället krånglade 'Alchymist' allt vad han kunde. Hakade fast i precis allt som gick att haka fast i - inte minst mina fingrar. Bara för att fullborda verket med en taggig, pisksnärtliknande råsop strax ovan ögonhöjd.
Det tog en stund att komma loss.
Arg som ett bi blev jag tvungen att lirka ut en jättetagg ur min pannas djupa veck, allt medan blodet bildade en stilla rännil mellan mina ögonbryn.
Jojo.
Vem var det egentligen som myntade uttrycket "vän som en ros"..?
Skulle kunna tänka mig att uppdatera vederbörande i det ämnet...
Nåväl.
Blodvitet stillades av yngsta dottern och ett antal bitar sårtejp - och i dag, några dagar senare, har jag förlåtit min guldgosse så mycket att jag packat in honom i granris igen, utan armeringsjärn.
Nu väntar jag på att han ska börja producera guld igen.
Som plåster på såren.

Må så Gott!
Ester



 Klätterrosen 'Alchymist' har fört en tynande tillvaro i ställningen av armeringsjärn, som har gett honom fula frostskador under vintern. Nu är ställningen bortplockad.

söndag 6 januari 2013

Syndig söndag...


Det är väl på sin plats att bekänna sina trädgårdssynder, så här på söndagskvällen.
:o)
Mot väldigt, väldigt mycket bättre vetande, rullade jag ut skottkärran i dag och började vårstäda i vita rabatten. Ni hör. VÅRstäda. I januari.
Och jo. Jag vet.
Den vita rabatten kommer väldigt snart att vara väldigt vit igen - men inte av blommor och blad utan av frost och snö. För det är klart att vintern är långt ifrån slut när vi just vänt blad i almanackan till det nya året. Även om jag måste framhålla att det vore en lämplig kompensation för alla oss som klafsade igenom den så kallade sommaren 2012. Vår i januari, sommar i mars - YES please!
Det blir ju inte så, det inser jag också. Men jag kunde inte låta bli att klippa lite i alla fall.
Det var så härligt, visserligen gråmulet och fortfarande klafsigt, men i buskarna sjöng några fåglar förtröstansfullt och så mycket mer behövde inte mina vårkänslor för att gå igång.
Ja, ja. Så kan det gå när man är olydig som en trotsig fyraåring.
Jag var förstås lite duktig och tog inte bort allt - bara det som var fult och låg som plockepinn och inte några löv ALLS. Bara på singelgången och den får faktiskt frysa bäst den vill, så det så...
Nu känns det lite roligare att titta ut genom fönstret och det kan behövas i morgon när jag sitter här och jobbar för första gången efter helgerna. Eller ja - om det inte blir 20 grader kallt, vill säga. Då får jag gå ut med en filt. En STOR.

Må så Gott!
Ester


Visst finns det lite färg i vita rabatten, även om både blommor och snö lyser med sin frånvaro...


...men jag längtar ändå till när det ser ut så här... i maj...

torsdag 3 januari 2013

Tolv bilder från parentesåret 2012

Den gula julrosen fick känna på ett äkta västgötskt bakslag i april.

Så här några dagar in på det nya året tänkte jag ta en titt i backspegeln på 2012 - året som på många sätt blev en parentes i mitt trädgårdsliv.
Det började så bra, med frösådder, vårröj och storvulna planer, som alla slutade abrupt i två efterhängsna diskbråck.
- Du får räkna med tre månader, sa sjukgymnasten, när jag frågade hur lång tid det skulle ta att bli frisk. Då trodde han att det var fråga om en mycket liten utbuktning på disken. Jag, som trodde att det skulle gå över på max två veckor, gick hem och grät. Mars, april, maj... hela våren. Utan att kunna gräva. Katastrof.
Efter tre månader, strikt inrutade i sextimmarsperioder efter värktabletternas ordination, hette det att de flesta blir bra efter ett halvår. Juni, juli, augusti...hela sommaren. Ett eventuellt diskbråck kan bli bra efter ett år. Eller två. September, oktober - ja, ni fattar...
Så konstaterades diskbråcken och jag fick veta att åtminstone det ena gick att operera, men bara om jag verkligen ville och vågade. Stora risker och inga som helst garantier för att det hela skulle bli bättre låg i den ena vågskålen, medan chansen att bli av med eländet för gott låg i den andra. Och den sistnämnda vägde över till slut, efter stor vånda, och i slutet av november blev jag äntligen opererad - något jag inte ångrat en sekund! För även om jag känner av min trilskande ischiasnerv då och då, går det inte att jämföra med smärtan före ingreppet. Nu kan jag leva mitt liv utan piller och det går inte att beskriva med ord hur härligt det är. Tack vare operationen slutade 2012 trots allt med stor framtidstro.
Nu kan det mesta bara bli bättre!
:o)

Även om 2012 blev ett år där det mesta stod och stampade för mig som person, hände det en hel del i trädgården. Häng med på en resa genom trädgårdsåret 2012:


Vi börjar med en riktigt rysare som fick mig att hålla andan i april.
Det som såg ut som vanliga frostskador på buxbomshäckarna i köksträdgården, utvecklades till ett tydligt svampangrepp på ett ställe. Och svamp i kombination med buxbom är som bekant inte det minsta bra...
Det sjuka klipptes bort och brändes, bortsett från en liten kvist som åkte ner i en plastpåse för "odling" av svampsporer och sedan väntade jag spänt några dagar. Det finns två mindre roliga sorters svamp som går på buxbom och den ena är betydligt mer allvarlig än den andra, även om båda ger skador. Den fruktade Cylindrocladium buxicola, som är obotlig och oerhört smittsam, ger vita svampsporer, medan den "snällare" svampen Voutella buxi ger aningen rosatonade sporer. (Läs mer om svamparna på utmärkta bloggen Tankar från Trädgårdsmästaren här: Tankar från Trädgårdsmästarn: Sjukdom på buxbom - svampsjukdom - cylindrocladium buxicola
Tankar från Trädgårdsmästarn: Mer om svamp på buxbom - volutella buxi)
Lyckan var stor när de små sporerna började växa - svagt rosatonade - och jag kunde andas ut för den här gången. Buxbomshäckarna fick stå kvar ett tag till, även om smittorisken är långt ifrån över.


Från rysaren kastar vi oss raskt över till det hetaste heta - min man... :o)
Den i särklass varmaste helgen i maj (förmodligen en av de varmaste på hela sommaren) började han sätta stengolvet i växthuset med stor entusiasm. Solen gassade, växthuseffekten visade sig fungera som den ska och temperaturen steg till bastunivåer. Allt medan han lyfte stenar och rättade till höjder. Observera svettfläckarna på stenläggningen...


Lite senare, när maj nästan gått över i juni, blommade det som aldrig förr i vita rabatten. Vackrast var som vanligt pärlbusken Exochorda 'The Bride', men min frösådda och därmed namnlösa klematis kom inte långt efter med sina luftiga, vita klockor.


Två veckor senare var torvpartiet en riktig smällkaramell. Då gjorde det inte så mycket att gräsmattan inte blivit klippt på länge.


Ungefär samtidigt dök den här spontankorsade aklejaskönheten upp i trädgården för första gången. Vackert lila med ljusa, mjölkdoppade kronbladsspetsar och en grönvitsilvrig baksida. Mmmm! Nu hoppas jag att hon kommer tillbaka i år också. Annars har jag sparat frön - som kanske blir en likadan, eller en helt annan, vacker akleja.


I slutet av juni frodades tomater, pelargoner och ganska mycket annat i det ännu inte färdiga växthuset. Men redan samma vecka åkte växterna ut i kylan, för att lämna plats för sommarens stora festlighet - yngsta dotterns konfirmation. 


Här har gästerna bänkat sig - inte mindre än 40 stycken lyckades vi klämma in - och vi hade otrolig tur med vädret. Det var varken hällregn eller gassande sol. Hällregn hade gjort en och annan gäst våt, eftersom taket ännu inte var helt tätt, medan en riktigt solig dag hade gjort hettan olidlig.


I augusti hade ett litet stycke djungel flyttat in i en av grönsaksbäddarna. Jag hade bestämt mig för att ge upp kampen mot potatisbladmögelangreppen och odla sommarblommor istället, i kombination med några ståtliga kronärtskockor. Nå'n som ser dem..? Nä. Inte jag heller. Ballongblomman visade sig ha starkare överlevnadsinstinkter och kvävde de stackarna utan pardon. Helt klart är att det inte blir några ballongmonster i år - mer än möjligen på komposten...


I slutet av september slösade 'Filippa' med sina ljusgula äpplen och trädgården förberedde sig för vintervilan. Men skam den trädgårdsentusiast som ger sig för det... 


...för några dagar senare larvade en minigrävare in på tomten för att ta itu med några "hopplösa" grävprojekt...


...och när den larvade ut igen såg hela trädgården ut som om den varit med om ett smärre världskrig.
Det är väldigt roligt att gräva med maskin och vi passade på när vi hade chansen. Bland annat tog vi bort en plymspirea som vuxit ur sitt livsrum, samt en fläder och en Deutzia som konkurrerade med bokhäcken. Och en enorm bambu...
Jag önskar att jag kunde skriva om återställningsarbetet här också, för det skulle innebära att det var klart... Men tyvärr hann vi inte så mycket längre än så här innan det blev vinter. Och lite ska man ju ha att skriva om under resten av 2013 också...
Så på återseende!
Ester