Tolv bilder från parentesåret 2012

Den gula julrosen fick känna på ett äkta västgötskt bakslag i april.

Så här några dagar in på det nya året tänkte jag ta en titt i backspegeln på 2012 - året som på många sätt blev en parentes i mitt trädgårdsliv.

Det började så bra, med frösådder, vårröj och storvulna planer, som alla slutade abrupt i två efterhängsna diskbråck.

- Du får räkna med tre månader, sa sjukgymnasten, när jag frågade hur lång tid det skulle ta att bli frisk. Då trodde han att det var fråga om en mycket liten utbuktning på disken. Jag, som trodde att det skulle gå över på max två veckor, gick hem och grät. Mars, april, maj... hela våren. Utan att kunna gräva. Katastrof.

Efter tre månader, strikt inrutade i sextimmarsperioder efter värktabletternas ordination, hette det att de flesta blir bra efter ett halvår. Juni, juli, augusti...hela sommaren. Ett eventuellt diskbråck kan bli bra efter ett år. Eller två. September, oktober - ja, ni fattar...

Så konstaterades diskbråcken och jag fick veta att åtminstone det ena gick att operera, men bara om jag verkligen ville och vågade. Stora risker och inga som helst garantier för att det hela skulle bli bättre låg i den ena vågskålen, medan chansen att bli av med eländet för gott låg i den andra. Och den sistnämnda vägde över till slut, efter stor vånda, och i slutet av november blev jag äntligen opererad - något jag inte ångrat en sekund! För även om jag känner av min trilskande ischiasnerv då och då, går det inte att jämföra med smärtan före ingreppet. Nu kan jag leva mitt liv utan piller och det går inte att beskriva med ord hur härligt det är. Tack vare operationen slutade 2012 trots allt med stor framtidstro.

Nu kan det mesta bara bli bättre!

:o)

Även om 2012 blev ett år där det mesta stod och stampade för mig som person, hände det en hel del i trädgården. Häng med på en resa genom trädgårdsåret 2012:

Vi börjar med en riktigt rysare som fick mig att hålla andan i april.
Det som såg ut som vanliga frostskador på buxbomshäckarna i köksträdgården, utvecklades till ett tydligt svampangrepp på ett ställe. Och svamp i kombination med buxbom är som bekant inte det minsta bra...
Det sjuka klipptes bort och brändes, bortsett från en liten kvist som åkte ner i en plastpåse för "odling" av svampsporer och sedan väntade jag spänt några dagar. Det finns två mindre roliga sorters svamp som går på buxbom och den ena är betydligt mer allvarlig än den andra, även om båda ger skador. Den fruktade Cylindrocladium buxicola, som är obotlig och oerhört smittsam, ger vita svampsporer, medan den "snällare" svampen Voutella buxi ger aningen rosatonade sporer. (Läs mer om svamparna på utmärkta bloggen Tankar från Trädgårdsmästaren här: Tankar från Trädgårdsmästarn: Sjukdom på buxbom - svampsjukdom - cylindrocladium buxicola
Tankar från Trädgårdsmästarn: Mer om svamp på buxbom - volutella buxi)
Lyckan var stor när de små sporerna började växa - svagt rosatonade - och jag kunde andas ut för den här gången. Buxbomshäckarna fick stå kvar ett tag till, även om smittorisken är långt ifrån över.

Från rysaren kastar vi oss raskt över till det hetaste heta - min man... :o)
Den i särklass varmaste helgen i maj (förmodligen en av de varmaste på hela sommaren) började han sätta stengolvet i växthuset med stor entusiasm. Solen gassade, växthuseffekten visade sig fungera som den ska och temperaturen steg till bastunivåer. Allt medan han lyfte stenar och rättade till höjder. Observera svettfläckarna på stenläggningen...

Lite senare, när maj nästan gått över i juni, blommade det som aldrig förr i vita rabatten. Vackrast var som vanligt pärlbusken Exochorda 'The Bride', men min frösådda och därmed namnlösa klematis kom inte långt efter med sina luftiga, vita klockor.

Två veckor senare var torvpartiet en riktig smällkaramell. Då gjorde det inte så mycket att gräsmattan inte blivit klippt på länge.

Ungefär samtidigt dök den här spontankorsade aklejaskönheten upp i trädgården för första gången. Vackert lila med ljusa, mjölkdoppade kronbladsspetsar och en grönvitsilvrig baksida. Mmmm! Nu hoppas jag att hon kommer tillbaka i år också. Annars har jag sparat frön - som kanske blir en likadan, eller en helt annan, vacker akleja.

I slutet av juni frodades tomater, pelargoner och ganska mycket annat i det ännu inte färdiga växthuset. Men redan samma vecka åkte växterna ut i kylan, för att lämna plats för sommarens stora festlighet - yngsta dotterns konfirmation. 

Här har gästerna bänkat sig - inte mindre än 40 stycken lyckades vi klämma in - och vi hade otrolig tur med vädret. Det var varken hällregn eller gassande sol. Hällregn hade gjort en och annan gäst våt, eftersom taket ännu inte var helt tätt, medan en riktigt solig dag hade gjort hettan olidlig.

I augusti hade ett litet stycke djungel flyttat in i en av grönsaksbäddarna. Jag hade bestämt mig för att ge upp kampen mot potatisbladmögelangreppen och odla sommarblommor istället, i kombination med några ståtliga kronärtskockor. Nå'n som ser dem..? Nä. Inte jag heller. Ballongblomman visade sig ha starkare överlevnadsinstinkter och kvävde de stackarna utan pardon. Helt klart är att det inte blir några ballongmonster i år - mer än möjligen på komposten...

I slutet av september slösade 'Filippa' med sina ljusgula äpplen och trädgården förberedde sig för vintervilan. Men skam den trädgårdsentusiast som ger sig för det... 

...för några dagar senare larvade en minigrävare in på tomten för att ta itu med några "hopplösa" grävprojekt...

...och när den larvade ut igen såg hela trädgården ut som om den varit med om ett smärre världskrig.

Det är väldigt roligt att gräva med maskin och vi passade på när vi hade chansen. Bland annat tog vi bort en plymspirea som vuxit ur sitt livsrum, samt en fläder och en Deutzia som konkurrerade med bokhäcken. Och en enorm bambu...

Jag önskar att jag kunde skriva om återställningsarbetet här också, för det skulle innebära att det var klart... Men tyvärr hann vi inte så mycket längre än så här innan det blev vinter. Och lite ska man ju ha att skriva om under resten av 2013 också...

Så på återseende!

Ester