Blodig närkamp med guldgossen

Han ser beskedlig ut - 'Alchymist'. 

Men skenet bedrar... Det kan min ömma panna intyga. 

Aaaotsch... 

Fast det är väl lika bra att vi tar det från början:

För en del år sedan planterade jag snyggingrosen 'Alchymist' vid framsidan av huset. Det hade dreglats över bilder på underverket i tidningar och bloggar under lång tid och jag var enormt nöjd med inköpet. För vem kan väl motstå en ros som tillverkar guld på löpande band och doftar som en hel parfymfabrik? Och som dessutom ska vara härdig till zon IV?

Inte jag i alla fall.

Som klätterställning till den nya guldgossen najade vi ihop tre tillklippta armeringsmattor och såg för vår inre syn hur den höga ställningen blev övervuxen på nolltid och översållad av fantastiska blommor.

I början gick det riktigt bra.

'Alchymist' växte på bra, blommade snällt och såg ut att trivas. Men så kom några hårda vintrar och med ens var han inte så nöjd längre, gullgossen. Grenarna frös in, trots att de packades in med granris, och de nya skotten som orkade fram blev snabbt gråmelerade av mjöldagg.

Guldgossen blev ett sorgebarn.

Varför, undrade vi, som tyckte att vi fjäskat tillräckligt med bästa söderläget och värme från husväggen.

Med tiden har vi blivit klokare. Lärt oss att rosor vill växa luftigt, så att svampsporer och ohyra får svårt att hitta godbitarna. Att värmen från huset bara lurar den stackars rosen att fortsätta växa, istället för att avmogna på hösten - och insett att kalla järnställningar betyder isande kyla kloss an mot rosens känsliga ved, med frostskador som följd.

Ops...

Här finns inte en klätterros utan järnställning.

Så till våren blir det till att börja snickra...Pelle...blink blink...

:o)

I väntan på de nya klätterstöden tänkte jag börja förbereda lite - plocka bort järnställningen och låta guldgossen få en chans att visa sig från sin bästa sida igen. Ganska snällt av mig, om jag får säga det själv.

Det kunde man kanske vara lite tacksam för, om man är en liten ros... kan man tycka.

Men icke.

Istället krånglade 'Alchymist' allt vad han kunde. Hakade fast i precis allt som gick att haka fast i - inte minst mina fingrar. Bara för att fullborda verket med en taggig, pisksnärtliknande råsop strax ovan ögonhöjd.

Det tog en stund att komma loss.

Arg som ett bi blev jag tvungen att lirka ut en jättetagg ur min pannas djupa veck, allt medan blodet bildade en stilla rännil mellan mina ögonbryn.

Jojo.

Vem var det egentligen som myntade uttrycket "vän som en ros"..?

Skulle kunna tänka mig att uppdatera vederbörande i det ämnet...

Nåväl.

Blodvitet stillades av yngsta dottern och ett antal bitar sårtejp - och i dag, några dagar senare, har jag förlåtit min guldgosse så mycket att jag packat in honom i granris igen, utan armeringsjärn.

Nu väntar jag på att han ska börja producera guld igen.

Som plåster på såren.

Må så Gott!

Ester

 Klätterrosen 'Alchymist' har fört en tynande tillvaro i ställningen av armeringsjärn, som har gett honom fula frostskador under vintern. Nu är ställningen bortplockad.