Växthusåret 2011 - del 1

Så var det dags igen - att summera året som gått.

För mig och min familj är det inte det minsta svårt. 2011 går till historien som Växthusåret med stort V. Ett år då vi inte gjorde något annat än byggde, målade, glasade, kittade, åt, sov och drömde växthus. Alla helger, alla vardagar till sena kvällen. Och den enda lilla semestervecka vi lyckades få till den här sommaren.

Ibland stod det mig upp i halsen, det får erkännas, men bygget har tagit små steg framåt för varje dag som gått och det har gjort mig alldeles rusig av lycka.

Snart, snart... snart har jag mitt efterlängtade växthus!

Det är förstås inte klart ännu. Övervintringsväxterna har fått finna sig i ännu en mörk och trång vinter i det gamla garaget, innan de får flytta in i sitt drömhus, som förhoppningsvis blir klart till våren. Bilden ovan är tagen i dag, 30 december, och även om huset ser ganska färdigt ut där, saknas fortfarande en del plåtar och täcklister som ska göra det tätt. Dessutom ska det läggas golv och byggas inredning - för att inte tala om vilken byggstädning vi måste åstadkomma...

Det känns som om det är massor kvar att göra när man ser framåt.

Men om man ser tillbaka har vi allt kommit en bit på vägen.

Häng med på en tur genom Växthusåret 2011!

Bygge på is... Den här bilden är tagen för exakt ett år sedan, 30/12 2010. Lite skillnad, både på bygget och vädret, jämfört med i dag!

I februari tog vi nya tag. I alla fall maken...

Den egenhändigt ihopsvetsade, tio och en halv meter långa och två hundra kilo tunga nockbalken skulle transporteras från altanen till bygget genom köksträdgården. Och det var bara vi två som kunde bära.

Pelle löste problemet så som han löser de flesta problem här i världen - med byggnadsställning. Det man inte kan fixa med en plus8-ställning och ett spännband är inte värt att fixas alls, är hans måtto. Och den här gången är jag beredd att hålla med. Med två sektioner ställning och några rullvänliga järnrör lyckades vi förflytta den tunga balken genom hela köksträdgården utan att mosa en enda buxbomshäck.

I slutet av mars hade takstolarna börjat komma på plats...

...men i början av maj var hela stommen nerplockad igen.

Förbipasserande flanörer gick baklänges och i byn spekulerades det vilt. "Har de inget bygglov..?" eller "Har de gjort något riktigt galet, så att de måste börja om från början..?"

I själva verket handlade det om målning.

För att få alla skarvar och ändträn målade, bestämde vi oss för att plocka ner alltsammans. Även om det kändes som ett enormt kliv bakåt, är vi glada för det i dag. För vem vill ha en stomme som ruttnar upp på bara några år, för att man har fuskat med grundarbetet..?

Flitiga målarna Matilda, Karoline och Pelle firade 1:a maj med lite hederligt arbete. De yngsta två mutades med inte helt avtalsenliga löner...

I slutet av juni hade återmonteringen kommit en bit på väg. Det visade sig bli mer komplicerat än det var tänkt, eftersom informationen om makens väl uttänkta system för i vilken ordning delarna skulle målas för att hamna på rätt plats igen, inte helt nått fram till de unga målarna. De tog helt sonika de kortaste bitarna först en dag, när de var riktigt less på arbetet - och sedan var kaoset ett faktum.

Det är bara att konstatera att kommunikation är en svår konst!

Men vi är så tacksamma för att tjejerna målade. Utan dem hade jobbet tagit en hel evighet.

Här grovputsar Pelle murarna och det är fortfarande juni.

I juli kom vår fantastiska svåger Patrik och lika fantastiska svägerska Åsa och firade vår bröllopsdag med att måla och skrapa fönster.

Puss på er för det!

Det här bygget har verkligen fått oss att förstå hur många underbara människor det finns i vår omgivning, som ställer upp för oss när vi behöver dem. Alla ni har inte fastnat på bild, men ni ska veta att vi är så tacksamma för era insatser, oavsett om det handlat om kökstjänst när målarvädret behagade infinna sig, trädgårdsröjande inför en visning i hällregn eller rent byggnadsarbete. Ni är guld värda och vi lovar att finnas där för er, när ni behöver oss!

Och till er, kära bloggläsare, som orkat hänga med ända hit, trots all text och alla bilder - respekt! Nu får ni pausa en stund, så kommer det fler bilder från Växthusåret 2011 en annan dag.

Må så Nyårsgott!

Ester

Satt lök sitter!

Tänk att man kan bli så glad för några små, fnasiga, bleka klumpar! Som dessutom luktar en smula skumt... Men det är lätt att se förbi de mindre tilltalande detaljerna, när man tänker på all den skönhet som redan ligger och vilar i deras inre.

Lökarna är onekligen trädgårdens oslipade diamanter!

Och nog fyller de en väl så viktig funktion redan nu, när hösten tagit trädgården i besittning.

För lika stor som blomlyckan är på våren - lika stor är trösten på hösten... I de där fnasiga klumparna ligger löftet om att det kommer det en vår igen. Ett löfte som gör hösten till trädgårdsårets nystart!

För en tid sedan var jag och maken på Göteborgs Botaniska Trädgård och hämtade årets lökjulklappssäck! Synnerligen välfylld skvallrade den om att förra vintern varit på tok för lång. En vinter som lossat alla hämningar och sopat mattan med all eventuell eftertanke, när beställningslistan från föreningen Botaniskas Vänner damp ner i brevlådan.

Många påsar blev det...

Men också många drömmar och massor av hösttröst!

Nu är alla lökarna nertryckta i jorden och jag håller tummarna för en mild höst, eftersom jag varit ute i sista minuten med planteringen. Några lökar sattes härom kvällen när skymningen övergick i kvällsmörker, så det kan nog bli en del överraskningar när de små liven sticker upp nosen till våren.

Men, som jag lärde mig när jag jobbade i kommunens parker för en del år sedan:

Satt lök sitter.

I alla fall till nästa vår;)

Må så lök-Gott på er allihopa!

Ester

PS. Botaniskas Vänner http://botaniskasvanner.se/ är en vänförening för Göteborgs Botaniska Trädgård. Föreningen bidrar bland annat ekonomiskt till olika projekt i trädgården, anordnar resor och föreläsningar. Som medlem har man också varje år möjlighet att köpa lökar och knölar ur Botaniskas sortiment, utifrån en speciell löklista som varieras från år till år. DS.

Lite färg, trots allt...

Det är inte så att det sprakar om den här hösten, precis.

Alla mulna, regniga dagar har gjort att de glödande höstfärgerna uteblivit, eller utvecklats till bleka kopior av vad de brukar vara. I alla fall här där jag bor. Men det finns förstås undantag som bjuder på lite färg trots allt!

Ginnalalönnen (ovan) låter sina blad falla som ett gyllene snötäcke över den silvriga lungörten 'Samourai', Hostor och några alldeles för mörkt planterade dagliljor. Och över gräsmattan... Inte kan man klippa gräset när det ser ut så här :o)...!

Ett annat undantag är ullungrönnarna på bilden nedanför. De gör en sällan besviken över brist på färg när hösten kommer, vare sig det handlar om bär eller löv. I år har byns alla fåglar haft skördefest i träden, så några bär kan jag inte visa, men i normala fall hänger de kvar länge.

Ullungrönnarna är mina "hängmatteträd" och har vuxit duktigt den här blöta sommaren, ivrigt påhejade av hela min familj. Kanske, kanske kommer hängmattan upp redan nästa sommar.

Jag håller tummarna!

Må så Gott!

Ester

En påse smågodis från Skåne

Sent i går kväll kom grannen över med en efterlängtad brun papperspåse med smågodis från Skåne. Det var inte vilka praliner som helst - utan ljuvligt rasslande blodboksfrön!

Ni som hängt med ett tag kommer kanske ihåg mina drömmar om en blodbokshäck runt den del av trädgården som vi kallar Skattkammarön. Jag är barnsligt förtjust i dubbla häckar och har tänkt plantera en sådan i ett hörn av trädgården som ramas in av den befintliga bokhäcken, just där Skattkammarön ligger. Häcken ska vara dubbel i den bakre vinkeln, för att sedan göra en "solotripp" så att Skattkammarön blir till ett eget rum.

Det är bara ett litet krux.

Häckplantor av blodbok kostar pengar. Betydligt mer pengar än vanlig bok.

Så vad gör man, när man är en småsnål halvfattig liten västgöte och behöver sådär en 60 plantor på studs?

Man tar sticklingar på den enda blodboken som finns i trädgården.

Man klipper, skär, river av blad, sticker i sticklingsbrätt, gömmer dem i halvskuggan bakom kaprifolen, vattnar noga och väntar. Och konstaterar att det inte gick något vidare. Så klipper man igen, provar att såra barken på de arma små liven innan man sticker dem - bara för att inse att det inte heller fungerade. Man sliter sitt hår, uttalar osande besvärjelser och vädjar desperat till tillväxtgudarna.

Men nä. Inte minsta tillstymmelse till rötter på pinneländena.

Jojo.

Det finns förmodligen en anledning till varför blodboksplantor är dyra...

Nu har åren gått, växtbäddarna på Skattkammarön har börjar fyllas av gul- och rödbladiga växter - men någon häck har inte planterats och den stackars blodboken som fått agera modermaterial börjar se minst sagt luggsliten ut.

Dags för plan B, säger den lille västgöten.

Plan B bor i Skåne och heter Ove och Birgit.

Två fantastiska människor, som hört talas om mina häckbekymmer genom mina lika fantastiska grannar, och som glatt erbjudit sig att plocka frön på en blodbok i byn där de bor.

I går var det som sagt dags för leverans och redan i dag har 400 frön omsorgsfullt stoppats i jorden. Ett och ett sitter de nu i brätten och väntar tålmodigt på våren.

Jag väntar också, fast inte särskilt tålmodigt.

För det här får faktiskt vara sista försöket. Om de inte behagar gro under nästa sommar, tänker jag råna spargrisen och åka raka vägen till plantskolan.

Med eller utan den lille västgöten.

Må så Gott!

Ester

Ett och ett sitter blodbokfröna i brätten som små kantiga tulpanlökar. Det är 40 celler i ett brätt och det blev tio stycken...

(Jag har så klart tryckt ner fröna i jorden och täckt över dem med mer jord efteråt.)

Jag har inte särskilt många roliga bilder på Skattkammarön, men den här får duga. Blodbokshäcken ska möta bron på båda sidor och rama in rummet, så att man inte ser ut när man sitter ner där inne under äppelträdet. Jag tror att det blir fint - om det bara blir av någon gång...

Håll tummarna för att eventuella möss och rötsvampar hittar annat att äta den här vintern, än 400 små frön i min trädgård! ;0)

Trädgårdsänglar på besök

Ibland tycker jag att min trädgård är en himmelsk plats. En bit paradis, som av en lycklig omständighet trillat ner just här i den lilla byn där jag bor.

Det låter på tok för högfärdigt, jag vet, men så tänker jag emellanåt,

när alla berusande dofter, sprakande färger och all detaljrikedom ger mig små ögonblick av eufori.

Men det händer också att känslan är den rakt motsatta...

När regnet kleggat ihop rosor och pioner till en brun sörja, när vallmon drabbats av svamp och det senaste skyfallet fått alla perenner högre än 80 centimeter att lägga sig som furor i rabatterna.

Då hänger jag läpp som den deppigaste bulldog.

Har man bara gott om tid, en någorlunda vass sekatör och modet att klippa till hårt och skoningslöst, är det för det mesta lätt åtgärdat. (Och då menar jag inte problemet med den hängande läppen, utan det med de sorgliga hängande perennerna...)

Just denna sommar, med växthusbygge på agendan, är dock "gott om tid" ett rätt okänt begrepp i vår familj. Och med en trädgårdvisning som närmar sig med oroväckande hastighet, är det bara att erkänna att den lätta deppigheten börjat övergå i ren panik.

Men, som det brukar stå i veckotidningarna, plötsligt förändrades allt:

In genom grinden skred två skimrande trädgårdsänglar!

Iklädda regnkläder och beväpnade med sekatörer och saxar skred de till verket och i rask takt förpassades det ena skottkärrelasset efter det andra till komposthögen. Grusgångarna blev med ens framkomliga, fallna perenner fick stöd för att ta sig vidare genom livet och trötta rosenprimadonnor fick sig en välbehövlig ansiktslyftning - allt medan jag kunde kitta växthusfönster i godan ro.

Helt underbart!

TACK snälla, go'a och fantastiska Ken och Carina på för hjälpen!

Ni har glorior båda två.

Må så änglagott!

Ester

PS. Den sovande ängeln på bilden har Carina gjutit i betong. Vill du se mer av hennes vackra trädgårdsföremål kan du kika in på hennes och Kens blogg, www.trädgårdsdrömmar.com DS.

Växtvärk och roslycka

Nå'n som undrar vad vi sysslar med i Esters Trädgård nu för tiden..? Det var ju onekligen ett tag sedan det dök upp ett nytt inlägg på den här bloggen...

Anledningen ser ni på bilden ovan - vårt växthusbygge som tar små steg framåt för varje dag som går. Helt utmattade kliver vi in genom dörren när kvällen går mot natt i hopp om att det största projektet någonsin i vår trädgård snart ska bli klart.

Ett tag var det lite segt.

För när den trärena stommen till huset väl var uppe, plockade vi ner den igen för att kunna komma åt att måla ordentligt i alla skarvar. Ett steg fram och två tillbaka...

Nu är den äntligen uppe igen och murarna har fått första grundputsen. Och det börjar kännas som om man är i ett riktigt hus, när man kliver över tröskeln!

Fortfarande återstår en väldig massa jobb - finputsen ska på, murarna ska målas, taket ska glasas, de sista fönstren ska skrapas, oljas, målas, glasas, kittas, några fönster ska tillverkas, golvet ska isoleras och markstenen ska läggas...

Ni ser - nästan färdigt. Hm. Eller inte.

Och när växthuset växer får trädgården växtvärk.

Jag rensar så mycket jag hinner, klipper bort en och annan överblommad pion, men det hjälps inte. Trädgården blir onekligen en smula försummad. Kanske är det därför den blommar så makalöst i år? I ett desperat rop efter uppmärksamhet?

Tja, vad vet jag.

Mer än att det är en sann lisa för själen att bygga ett drömhus till doften av Rosa helenae, 'Maidens Blush', 'Celestial/Celeste', 'Minette' och alla de andra raringarna. Att stanna upp en kort stund, dra ett djupt andetag och låta det sjunka in i medvetandet att allt det här härliga faktiskt händer.

På riktigt.

Så ut och stick näsan i en ros, med er!

Ester

Skottkärran blir snabbt full i en försummad trädgård....

Honungsrosen, Rosa helenae, slår rekord i år igen. Det är synd om äppelträdet, men helt oslagbart i fråga om skönhet just den här veckan.

Det är tur att man valt en vild och galen stil till trädgården redan från början. Då är det ingen katastrof om det blir lite si och så med rensningen ett tag. Och om det är lite stökigt ute, är det inget emot hur det ser ut inne...

Det är inte utan att vårt avundsjuka hus har börjat gnissla irriterat i dörrarna över det där bortskämda, vita lilla småsyskonet som tar all tid och kraft.

...och svavelpionen blev - rosa!

I veckan slog den äntligen ut - min frösådda Paeonia mlokosewitschii! Och som de allra flesta fröplantor av denna art, blev den rosa.

Det är bara att erkänna att jag mycket hett önskade mig en gul.

Men när man tänker närmare på saken, blev färgen inte så dum ändå. Jätteläcker mot det brunröda bladverket står den som ett utropstecken i rabatten - och jag behöver dessutom inte flytta den på grund av färgen. Svavelpionen står nämligen granne med den rosa buskpionen, som är ett annat fröunderverk i trädgården. När jag sådde den, hoppades jag på en vit...

Nåja. Vad är väl en bal på slottet..;)

I vanliga fall brukar jag tycka att buskpionen är en smula "blaskrosa", även om jag älskar den högt för att den grodde, växte, överlevde vintrar i kruka och blommade, så att jag fick upp ögonen för det fantastiska med frösådder.

I år har buskpionen slagit rekord i knoppsättning och jag orkar inte ens räkna de många små ljuvligheterna.

Nu hoppas jag att det ska uppstå ljuv musik mellan den cericerosa mlokosewitschiin och den "blaskrosa" buskpionen, när den sistnämnda slår ut om några dagar.

Och jag har ju fortfarande några svavelpioner kvar att hoppas på...

Må så Gott!

Ester

Man måste ju matcha grannen..! Inte kan man gå och bli gul då, heller...

Buskpionen slår knopprekord i år.

Häcken är näck - nu visar vi allt!

Ibland är det skönt att kunna gömma sig lite.

Att kunna hålla den allmänna röran så där lagom privat, att den inte sticker i ögonen på omgivningen...

Och det kan vi alla årets veckor - utom en. För när våren är som vackrast fäller vår nästan två meter höga bokhäck, Fagus sylvatica, bladen och lämnar fri insyn i trädgården från gatan. Med ens blottlägger den alla våra tillkortakommanden i fråga om flagnande fasader, murkna altanräcken och kvarglömda staketstolpar. Den visar vår oförmåga att ställa in trädgårdsredskap när de har använts (vilket i och för sig är hela tiden) och får oss att framstå som byns ärkebohemer (vilket vi kanske också är).

Som tur är går det fort över.

I vanliga fall brukar det ta mellan en och två veckor för häcken att bli helt grön igen, men i år gör värmen att det går betydligt snabbare än så - kanske går det på bara några dagar.

Sedan är det fritt fram att pussa och klämma lite på maken igen, när andan faller på ;o)!

Må så Gott!

Ester

Så här tät och fin blir häcken när det är sommar. Exakt hur hög den är vet vi inte - måttet som gäller är att Pelle ska kunna nå att klippa den från flaket på kärran till vår lilla och mycket fallfärdiga trädgårdstraktor.

När hösten kommer skiftar häcken färg och blir först gulmelerad för att övergå i terracotta.

De bruna bladen hänger med hela vintern och bildar en stadig mur mot gatan. Fast egentligen gillar jag inte ordet mur, eftersom det låter så ogästvänligt. Jag föredrar att kalla den vägg istället. Men hu så kallt det ser ut! Tur att det är långt kvar innan det är vinter igen.

Häng med till Liseberg!

Den här helgen är det trädgårdsdagar på Liseberg i Göteborg. Massor av härliga växter, prylar och idéträdgårdar i en enda röra - och så människor förstås! Av alla de sorter. Glada, sprudlande kvinnor, överlastade med kassar med spännande innehåll. Muttrande makar med en inte allt för efterlängtad grävhelg för sin inre syn. Trendspanare med avvaktande hållning. Barnvagnar (utan barn, fulla av växter...) Och finsmakare med små rariteter varsamt nedpackade i påsar och burna som om de vore sköra som ägg.

I luften hörs ett enda stort sorl av skratt och ömsom glada, ömsom desperata tilltrop:

- Har du sett den här? Den är ju HELT ljuvlig... Går den hos mig, tror du?

- Men Guuud! Var ÄR bankomaten..? De tar ju inte kort!

Och så ett och annat budskap framviskat bakom sammanbitna tänder:

- Köper hon en grej till får hon gå hem...

Själv går jag runt och myser.

Tjuvlyssnar och suger åt mig atmosfären. Träffar några bloggkompisar, bland annat Monne och Göran på Alen Trädgård och Charlotte på Trädgårdsflow och får efterlängtade pratstunder. Och trängs framför sticklingsförsäljningen.

För även om det skulle kunnat vara betydligt fler idéträdgårdar och ett mer sammanhållet mässområde (så att man inte missar hela den bortre delen som jag... kanske fanns alla idéträdgårdarna där?) så är det i alla fall fest för trädgårdstokarna.

Har du lust att hänga med på en "mingelrunda"?

Håll i (strå)hatten, för nu kör vi!

Ester

Det ska vara dimmigt i år. Den här lilla magiska manicken finns i en idéträdgård med temat "Älvor & Troll" från Naturbruksgymnasiet i Dingle. Bilden längst upp i inlägget kommer också därifrån.

Vem får inte lust att krypa upp i den här skapelsen från företaget Westgardens monter, som ställts i ordning av Charlotte på bloggen Trädgårdsflow?

Westgarden säljer prylar från Laura Ashley Garden i Sverige.

En blommig soffa av floristelever från Munkeröds Floristutbildning i Göteborg.

En grön kudde i dubbel bemärkelse...

...med golvlampa i samma stil.

Läcker hängmatta av floristelever från Munkeröds Floristutbildning i Göteborg.

Får det lov att vara något sött till kaffet? Floristeleverna från Munkeröds Floristutbildning i Göteborg har bullat upp på vackraste duken.

Växter, växter....

Vårfina urnor på Liseberg.

Jag bara älskar de här ljusgrå korgarna... Har tyvärr glömt vems montern är...

...men den här bilden kommer från samma...

Mera krukor från Liseberg.

Minivattenfall i en naturinspirerad idéträdgård av Rångedala Plantskola (som ligger farligt nära mina hemtrakter...)

Mera dimma i Rångedalas monter.

Vilsamt grönt och vitt - och så en galen färgklick i solstolen.

Uddetorps Naturbruksgymnasium tolkar temat "Älvor & Troll".

...och blåregnet blommar... Suck! Vad vackert!

En färgglad "grön" pelare.

Nöjesfältet Liseberg är förstås mest karuseller och bergbanor för de allra flesta och inte bara trädgård. Själv har jag en given favorit bland attraktionerna i parken - Kaninresan. Ingen dödsångest, ingen centrifugalkraft och inget fritt fall.

Helt i min smak, faktiskt...