Ingen panik... Alla på en gång!

Det är bråttom nu! Växterna pressar nymornade skott genom jordskorpan och det finns ingen hejd på växtkraften. Rosenrotens bulliga rosatonade knoppar trängs som fyndgalna kunder på en osedvanligt fördelaktig rea.

- Jag var först, flytta på dig! Hörredudu, den där kvadratcentimetern var nog allt min, den...

Överallt poppar det upp nya små lökar eller knölar och det händer massor bara på några dagar. Ibland vill jag dra i bromsen och konservera ögonblicket för att säkert hinna med att njuta.

Jag, som längtade så efter att sätta igång och jobba i trädgården, vet plötsligt inte var jag ska börja. Som åsnan mellan hötapparna står jag där och vet inte om jag ska dela perenner eller klippa ner fjolårets, köra ut gödsel eller ge mig på grönsakslandet eller...

Det finns arbetsuppgifter i det oändliga och det vill till att begränsa målen för att man inte ska känna sig alldeles oduglig när dagen är slut.

Jag blev intervjuad en gång när vintern just höll på att övergå i vår. Då sa reportern att hon egentligen tyckte bäst om trädgården just då, när allting låg framför henne och alla drömmar fortfarande var realistiska. Och för att hon fortfarande hade kontroll.

Just nu förstår jag precis vad hon menade...

Ändå är det nog ganska nyttigt att tvingas släppa kontrollen en smula. Att inse att allt inte kommer att bli gjort och att det inte är hela världen.

Att det är viktigare att hinna lukta på tibasten, bedåras av blåsipporna och känna hjärtat slå kullerbyttor av trädgårdslycka.

Må så Gott!

Ester

Rabarbern vecklar ut skrynkliga blad mot solljuset.

Nunneörten 'Beth Evans' letar sig upp genom löven.

Julrosor utan namn...

...som är så här härliga på nära håll.

Grodperspektiv på mässan

Det var många grodor på trädgårdsmässan Nordiska Trädgårdar i år.

Jo, jag vet. Det där skulle kunna tolkas på två sätt... Och visst - det fanns nog en och annan groda utan fyra ben i montrarna också, även om mycket var roligt och inspirerande. Men det tänkte jag låta passera här och istället fokusera på de små djuren.

Jag är nämligen väldigt förtjust i grodor, både levande och konstgjorda.

Att kalla det en ny trend vore förstås helt upp åt väggarna - grodorna hoppade in i våra trädgårdar för ganska länge sedan och det är snarare lite uppseendeväckande att de fortfarande är kvar.

Kanske beror det på ett visst bröllop, där en helt vanlig kille från Ockelbo ska förvandlas till prins senare i år. Och det är ju inte helt otänkbart att det kommer att vara någon form av kyss inblandad i det hela heller... Inte för att jag ser några likheter mellan den unge mannen och en groda, men sagan är söt - och grodorna lika så!

Så det är bara att lyda uppmaningen här nedanför...

Vilken groda pussar du?

Må så Gott!

Ester

Mässdax!

Så var det dags för årets trädgårdshändelse! I morgon bär det av till huvudstaden i goda trädgårdsvänners lag. Det kommer att snackas en hel del under de många biltimmarna - trädgård, trädgård och åter trädgård... Härligt!

På fredag är det mässan som gäller hela dagen. Jag har bland annat tänkt gå på Annika och Evas föredrag på eftermiddagen. Någon annan som ska dit då, så kanske vi kan stråla samman på en liten bloggträff för oss om inte är där på lördagen?

Bilderna i det här inlägget är från en rabatt som kallas något så oromantiskt som "tillbyggesrabatten". Den går i lila, violett, rost och aprikosrosa och löper runt en del av huset och runt vår baksidesaltan. Bilderna är tagna under våren och halva sommaren. Mer bilder kommer en annan gång!

Må så Gott - hoppas vi ses!

Ester

'Queen of Night' tätt omslingrad av klematisen 'Tage Lundell'.

En av de få drottningar jag sett blomma - rådjuren vet däremot väldigt väl hur de smakar!

Här har Alliumen blommat över och står kvar med vackra fröbollar. Nävor och stäppsalvian 'Caradonna' står för färgen.

Mera 'Caradonna'!

...och lite till... och så rosen 'Leander' som doftar underbart.

Bondpermis och ogräslycka

Det ligger en oförsvarlig mängd bilder i min dator och väntar på lite ordning och reda. Och tyvärr, kära bilder, de som väntar på något gott får nog fortsätta vänta ett tag till... Jag vet inte riktigt hur det gick till, men plötsligt var datorn avstängd och jag fann mig liggande på alla fyra i en av de få rabatter som blivit av med snötäcket.

Bondpermis, helt enkelt.

Men jag njöt av varenda sekund! Med sekatören i högsta hand gick jag loss på de vissna perennerna, trots att jag vet att det är alldeles för tidigt, men jag kunde bara inte låta bli. Ett och annat ogräs åkte med det också och det var så roligt!

Ska försöka komma ihåg den känslan i mitten på juni, när våtarven fullkomligt exploderat i hela trädgården... Ogräslyckan, alltså...

Som tur är tillhör jag inte dem som blir deppiga av vintern - jag tycker att det går ganska bra, även om jag vårlängtar som en galning. Men så kommer våren med en dag som den här och formligen sköljer över mig med den där känslan av att "just det, det är ju så här det ska vara..."

Nu är vi där, hör ni, där vi ska vara!

I rabatten vid huset sträckte de här nymornade vännerna på sig. Det är helt otroligt att det låg drivor av snö här för bara några dagar sedan. Men oktoberstormhatten, Aconitum carmichaelii, verkar ha bråttom i år.

The only way is up! Med böjda nackar pressar sig en av mina frösådda julrosor upp genom jordskorpan. Här har den ännu kvar bladen, men dem brukar jag annars klippa bort på våren. De är ofta lite skabbiga efter vintern och kan bära med sig svampangrepp från förra året. Dessutom kommer det snart nya, fräscha blad igen.

Här har vi lite "odopad" krokus. Det verkar som om lökväxterna har fått glädjefnatt i den tjälfria jorden - jag har aldrig haft snödroppar i knopp, samtidigt som krokusen blommar.

Men det är inget jag inte kan vänja mig vid!

Ooops! Vad har vi här? Det är ingen överdrift att det som göms i snö kommer fram i tö...

Så går det när man jobbar i trädgården in i det sista och bara ska vänta tills innehållet tinar, innan man kör in skottkärran. Hm. Inget att rekommendera...

Men ett maffigt riktmärke på hur mycket snö det legat i grönsaksträdgården är den allt, när man tänker på att den inte syntes alls för bara lite sedan.

Må så Gott!

Ester

Håll i er, skåningar - vi har dopat våren!

Nä. Jag trodde inte heller mina ögon när jag kom hem i dag. Men efter att ha gnuggat ögonen ett par gånger, dragit på storstövlarna och pulsat genom knähög snö för en okulär besiktning på nära håll, var det bara att konstatera att vi har krokus i en rabatt! Trots snötäcket runt omkring. Men, tänker vän av ordning, hur hänger det ihop? Det finns ju ingen snö runt krokusen?

Och ni har så rätt! Krokusen tittar upp ur ett snöfritt lager av granris och den som tittar noga ser att det lyser lite misstänkt under hela härligheten...

...så det är bara att erkänna.

Vi har dopat våren!

Under den snöfria granrisringen ligger en ljusslang och alstrar värme. Tanken var att det skulle lysa så där lite lagom magiskt genom granristäcket i rabatten runt vår lilla damm. Men det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig och jag bestämde mig för att ta bort slangen.

Så kom första snön, andra snön - och efter etthundrafemtiofjärde snön var det inte längre någon som kunde hitta ljusslangen. Eller få upp den, för den delen.

Så där har den legat och gjort Vattenfall rysligt rikt och oss lika fattiga...

Men vad gör det i dag, när alla elräkningsslantarna har köpt oss lite för tidig vår?

Och mycket, mycket trädgårdslycka!

Så här ser det ut i rabatten lite längre fram, när flocktulpanen Tulipa tarda lyser med sina bedårande enkla, gula blommor. De växter mitt i en sprängfylld plantering av funkia, så det är ett smärre underverk att lökarna lyckas ta sig upp genom det pansartjocka rotsystemet varje vår. För den spetsiga spaden lyckas definitivt inte ta sig ner...

Jag hittar tyvärr ingen bra bild av rabatten i sommarskrud. Då ser den ut som en stor lagerkrans. Här har den fått första frostknäppen och kastat in handduken.

Så här vackra höstfärger fick funkiorna ett år. Jag älskar dem i det här stadiet, innan de blir slemmiga och trista.

...och hör ni! Våren går framåt här i Västergötland också, även utan doping!

För bara några dagar sedan var Hönapöna helt försvunnen i snödrivan. I går kom huvudet fram - och i dag syns både ryggen och magen.

Snösmältning är det vackraste ord min mamma vet.

Efter den här vintern är jag beredd att hålla med!

Må så takdropp, allihop!

Ester

Buxbom och ett brustet hjärta

Den här vintern har gått hårt åt det vedartade i min trädgård. Flera gånger har jag varit ute och skakat av nedtyngda grenar på buskar, häckar och klippta figurer, men efter ett tag nådde snön så högt, att det inte gick. Mina formklippta vänner syntes helt enkelt inte längre.

Det var bara att ha is i magen och vänta på snösmältningen.

Här om dagen kom den äntligen! Med plusgrader på dagarna och en sol som visste var den tog, reducerades snötäcket ordentligt - och jag jublade!

Tills jag såg mitt hjärta. Mitt älskade, bulliga buxbomshjärta hade brustit av tyngden från snömassorna.

Stora hål gapade i bladverket och det såg helt enkelt eländigt ut. Grenarna hade frusit fast i snön och sedan dragits med neråt när snötäcket sjunkit undan.

Nu var goda råd dyra! Skaren vägrade släppa taget om grenarna och inte förrän maken kom med vassa grävspaden, lossade de från sin förtöjning i skaren.

Några kvistar var redan ohjälpligt förstörda, men som tur var inte alla. Nu håller jag tummarna för att de grenar som klarat sig ska hitta tillbaka till sin ursprungliga plats så att "hålen" täpps igen, när plantan tinar.

Kanske kommer det en ny vår trots allt - även för brustna hjärtan?

Må så Gott!

Ester

Så här ser hjärtat ut på sommaren, när rabattrosorna blommar runt omkring.

Här är en annan favorit och jag kallar henne för Hönapöna. Från början skulle hon ha blivit ett klot, men så gick hon i närkamp med en snöhög den första vintern, och såg mer ut som en höna när våren kom. Så varför spjärna emot, när hon själv var så tydlig med vad hon ville bli?

Kanske är det dags för en ny omformning den här våren. Än så länge syns inte minsta spår efter Hönapöna under snön. Misstänker att hon tagit sitt pick och pack och emigrerat till Skåne, där man länge haft god hand med gröna höns...

Det finns ganska många buxbomsklot i min trädgård, eftersom jag gillar den mjuka men ändå strikta formen tillsammans med andra växter. Här är kloten av sorten 'Polar' som är en av de mer härdiga. Jag tycker att den är svårare att formklippa än de "gamla vanliga" sorterna med något mindre blad.

Här har vi Hönapöna igen. Visst ser hon ut att vara stolt som en tupp över sina nylagda betongägg?

Här är fler ägg tillsammans med ett buxbomsklot "på gång". För sju, åtta år sedan hade jag turen att hitta ett helt flak med rotade buxbomsticklingar i Tyskland. Det har tagit lång tid, men nu börjar de ta form i trädgården.

Häckarna i köksträdgården är också av buxbom som jag dragit upp som sticklingar. Än så länge är häckarna ojämna, eftersom plantorna har olika åldrar, men jag drömmer om när de blir stora och stadiga och jämnt klippta allihop. Mums!

Just nu är det så mycket snö i grönsaksträdgården, att man inte ser var gångarna går.

Här är en buxbom som jag kallar för "hålet". Jag tycker att den är snygg tillsammans med vissna fröställningar. Bilden är tagen förra vintern, en dag när snön såg ut som florsocker.

Välkommen hem!

Visst är det ganska befriande att odla i krukor? Man kan ta ut svängarna lite mer och experimentera, väl medveten om att alltsammans ändå ska bytas ut inom en snar framtid... Det som inte blev bra förpassas raskt till glömskans kvarter - medan det som lyckades får bilda stomme i tankearbetet med nästa årstids kruka.

Det här är min entrékruka (eller en av dem...) som jag planterar med årstidens mumma. Själva krukan fick jag av kusin A-C i Skåne och jag har älskat den högt sedan dess. Kanske är det inte högsta mode med en terracottafärgad kruka med snirkligt mönster, men jag tycker om hur den framhäver växterna och samarbetar med den milda gula färgen på vårt hus.

Bilden ovan visar pencéer i dämpade aprikosrosa och lila toner tillsammans med ett kopparstarr med fjolårsgräs.

Häng med på en liten visning av några planteringar som fått mig att känna mig välkommen hem!

Pencéer i terracottafärger bildar underplantering till en bedårande liten hängsälg.

Här är en vårkruka med både perenner och ettåringar. Bollvivan och det gulrandiga gräset grävde jag upp ur rabatten, medan Campanulan, den limefärgade rabatteternellen och svarta violen 'Molly Sanderson' kom från plantskolan. Molly var från början en stor planta som jag delade i flera bitar.

Här är det höst och krukan är fylld av en liten vit aster, vitbrokig murgröna och en helt underbar vit bärljung, som tyvärr inte är härdig hos mig. De vita skyarna i bakgrunden är snötöreln 'Diamond Frost'.

Ängeln har jag fått av Carina och Ken på bloggen "Trädgårdsdrömmar". Välkomststenen har döttrarna målat.

Cerise cyklamen, rosa-röd perenn ljung och gulbladigt penningblad. Och så 'Filippa' förstås - äpplena, menar jag. Limeigt gulgröna och med lång hållbarhet om de får ligga ute utan frost.

... och har man inget annat vackert att sätta i krukan kan man alltid plantera en katt!

Må så Gott!

Ester