onsdag 25 november 2009

Bling-bling och regntunga skyar

Regnet det bara öser ner... I alla fall hos mig. Det har det gjort länge. Nästan så länge jag kan komma ihåg, faktiskt. Och det är inte utan att man börjar bli en smula trött på eländet! Så trött att jag snart lägger mig ner i leran och vrålar som en bortskämd treåring i mataffären.
Jag vill! Jag vill! Jag VIIIIILL! Se solen, alltså, om någon missade det.
Men jag misstänker starkt att det inte hjälper. Det kommer ingen bekymrad vuxen som plockar upp mig i knät och blåser bort de där regntunga skyarna, hur gärna jag än vill.
I stället drar jag på regnstället och storstövlarna och försöker se det vackra i den bruna sörjan som en gång var min trädgård.
Och visst finns det skönhet fortfarande - trots allt. Även om man måste vara snabb för att hinna fånga det på bild mellan skurarna...
En våt kamera är som bekant en sur kamera.

Den lilla björkspirean, Spiraea betulifolia 'Tor', har hängt på sig alla sina diamanter på en gång. Kanske är det så man tar sig igenom höstmörkret - genom att frossa i bling-bling och glittra som solen på egen hand?

Sparrisdimman är fortfarande grön och skön med inslag av små röda bär. Nästan lite julig.

Det glittrar om svartaronian, Aronia melanocarpa 'Hugin', också.
Själv ska jag gräva i smyckeskrinet och se om jag kan hitta något som kan lysa upp mörkret. Kanske strassörhängena från den där gången när jag klädde ut mig till drottning Silvia? Eller mammas gamla brosch med glaspärlor, som jag åtrådde så hett när jag var fem?
Må så Vått!
Ester

torsdag 12 november 2009

Med klövarna i syltburken...

Who??? Me..?!! Ätit något..?? Inte vad jag kan påminna mig om...

Sa du purpurkål..? Hm... Måste tänka efter...

Du menar de där mörka bladen som stod och skräpade i grönsaksträdgården..?

Borta, säger du..? Och rådjursspår överallt..? Ehhh...
Skulle du HA kålen till något? Kokat den i spadet till den rimmade läggen..?
Jamen, det kunde du väl sagt, då... Typ.
Arg..? Bara förnamnet? Har du ingen humor...
Rådjursstek..!?! Nä, vet du vad, nu sticker jag!

söndag 8 november 2009

Rosor till far

Det är bara att erkänna. Fars Dag har aldrig varit så viktig för mig. Jag har alltid känt att det har varit viktigare vad vi gör för någon i vardagen, än det vi tar oss för under en enstaka dag skapad med kommersens välsignelse. Det tycker jag fortfarande, men den här året är ändå annorlunda.
Min pappa är sjuk och plötsligt blir alla högtider så mycket viktigare än förut.
Så här får du, pappa, och alla ni andra, en riktigt härlig Fars Dags-ros i present. Tuffa, friska och levnadsglada 'Alexander' som fortfarande kämpar på i rabatten trots att så mycket annat gett upp för länge sedan.

Må så Gott!
Ester