Sommarminnen

Det är lite svårt att tänka sig att det är så här det ser ut…om sommaren…

Just nu är det mesta brunbeiget och saggigt, med några få försiktiga färgklickar av krokus, julrosor, vintergäck - och vita väna snödroppar förstås.

Men när juni går mot juli är vi där igen, mitt i grönskan och blomningen, och det går fortare än man tror!

Även om min rygg strejkade under 2014, gjorde inte trädgården det. Vill ni se hur det såg ut? Här kommer en liten, liten tillbakablick!

Honungsrosen blommande helt galet i äppelträdet och humlor och bin surrade som den värsta jetmotor. Under sommaren kom en granne med gyllengul honung till oss - han tyckte att vi hade bidragit!

I entrérabatten började färgskalan sätta sig, med sina grå, vinröda, rosa och svarta toner. Hittills har jag ändrat lite varje år och det lär jag göra i år också… För nöjd blir man aldrig! Men det blir mindre dramatiska ingrepp för varje år, så det går kanske åt rätt håll!

Vita rabatten förändras också varje år, eftersom en del av växterna är tvååringar eller kortlivade perenner. Nya fröplantor landar inte alltid där det är tänkt, men så länge de har rätt känsla får de hänga med. Min trädgård får gärna vara lite yvig och oförutsägbar!

Här är vita rabatten från en annan sida. Storklockorna har ramlat som vanligt… Dags för flytt av dem, helt klart. Och som vanligt har det tassat in en katt bland hermelinerna - en rosa krollilja.

Det blir inte alltid som man har tänkt sig, men vad gör det, egentligen?

Det är ju själva trädgårderandet som är själva grejen!

Må så Gott!

Ester

Finns det liv finns det hopp..!

Hoho..? Är det någon där..?

Att logga in och börja skriva på den här, om inte stendöda, så i varje fall medvetslösa bloggen, är lite som att öppna en dörr till ett hus där man inte varit på mycket länge.

Dammet ligger tungt över inventarierna, men ljuset silar in någonstans - trots allt. Det är välbekant och främmande på en och samma gång. Och tvärs över väggen har någon klottrat frågan som naturligtvis kräver ett svar efter två års frånvaro:

Var tog du vägen?

Det roliga svaret är ut i trädgården.

Våren 2013 kom och med den alla miljontals ogräs som glatt grodde efter diskbråckssommaren 2012. Jag slet mitt hår lika mycket som jag slet i våtarven, brännässlorna och kirschkålen. Det var en ständig och mycket ojämn kamp mot förfallet. 

Vem vill fota då - än mindre lägga ut bilderna på nätet till allmän beskådan?

Inte jag i alla fall.

Det andra, tråkiga, svaret är in på sjukhus.

När vintern kom var jag fast besluten att inte drabbas av fler ryggbekymmer och följde råden att träna. Att bygga upp kroppens egen korsett och se till att hålla den i form även när jag inte kunde krypa runt i trädgården.

Men en dag när jag gjorde mina rygglyft hände något. Musklerna kunde inte lyfta överkroppen det allra minsta över golvet. Det gick inte, helt enkelt. Dessutom gjorde det ont.

Morgonen därpå var den fruktade diskbråckssmärtan tillbaka - värre än någonsin. Nu kunde jag inte sitta, inte ligga, inte åka bil - inte sova.

Jag tillbringade natt och dag vankandes runt vårt matrumsbord räknandes timmarna till nästa piller av den grövre kalibern. Det blev flera perioder på sjukhus, kontakt med smärtteamet, ännu mer piller och sprutor, innan jag efter två månader opererades akut.

Den här gången blev det inte helt bra. Men jag är ändå så oändligt tacksam mot de som genomförde den komplicerade operationen och lyckades ta bort så mycket av smärtan, att livet blev uthärdligt igen.

I dag, snart ett år efter operationen, känner jag tillförsikt igen.

Det har varit en lång väg tillbaka, men nu är jag här igen. Kanske kommer jag inte att skriva så ofta som man bör om man vill vara en seriös bloggare, men ändå.

Finns det liv, finns det hopp!

Ester