Växthusåret 2011 blev året då mycket av växtligheten fick härja fritt. Vi hade helt enkelt inte tid att tygla den. I det läget är man glad att man satsat på den lite vilda looken, redan från början...
I juli var alla takstolar på plats och det kändes som en stor seger.
Vilken rymd det blev där inne!
I mitten av juli kom murarmäster Kjell och tog hand om finputsningen av murverken. Det är vi mycket tacksamma för! Det visade sig nämligen vara betydligt mer komplicerat än vi trodde, med en blöt mur och lite för jämn grundputs...
Tack Kjell - du har definitivt en prick i himlen för det här och vi känner stor respekt för din yrkesskicklighet!
Här är bruket pålagt (eller rättare sagt påslängt !) och sedan avdraget med hjälp av en lång bräda, som håller rätt avstånd med hjälp av de tunna listerna som sitter i mitten och till höger i bild. I vänstra hörnet har Kjell börjat finlira med slätputsningen. Brädfordringen i nischerna är satt för att de ska få raka kanter.
Här har Pelle sågat till virket som ska bli överfönster till växthusets ståndsidor. Meningen är att glaset ska ligga i den ursågade delen.
När stommen var klar var det dags att börja glasa. Man skulle kunnat gjort det enkelt för sig och lämnat måtten till en glasmästare, men enkelt är också dyrt, så det fick bli den mer omständliga återvinningsvarianten, att samla in gamla fönster hos vänner och bekanta som skulle byta.
En av utmaningarna var att transportera hem fönstren hela - en annan att montera loss glaset utan att det gick sönder. Vår altan förvandlades till glasmästarverkstad och det stora bordet blev platsen där glaset skars i rätt storlek för att passa mellan takstolarna.
Mycket glaskross blev det...
Och tid tog det!
Vi började en lördag med blod, svett och snudd på tårar. Maken råkade välta ner en skapligt vass glasskiva som gjorde ett elakt snitt i vaden alldeles nedanför knäet. Egentligen skulle det ha sytts, men vem ville sitta på akuten i fem, sex timmar, när de ljusa arbetsbara timmarna redan kändes för få?
Inte Pelle i alla fall.
Istället tvättade han av det värsta, drog ihop såret med hjälp av sårtejp och satte sig att vila en stund, lämpligt nog till första avsnittet av Claus Dahlbys mysiga växthusserie på TV...
När programmet var slut hade blodvitet lugnat sig och han kunde gå ut och fortsätta.
Vi är mycket tacksamma för att det inte satt några elaka bakterier på den där glasrutan och för Pelles goda läkekött.
Om det beror på det senare vet jag inte, men när såret var helt läkt, några veckor senare, höll vi fortfarande på att glasa taket. Något jag i min enfald trodde skulle gå på en helg...
Hm. Tidsoptimist - javisst!
I juli kom Karin, ännu en av våra kära byggänglar, på besök. Med rollern i högsta hugg gick hon lös på murarna med vit KC-färg, i ett tempo som hade gjort mången målarmäster grön av avund.
Tack go'a Karin för att du kom!
KC-färg är en slags kalkfärg med lite cement i och ska målas i flera lager, gärna "vått-i-vått". I början syntes det inte så stor skillnad, men för varje lager blev det allt vitare.
Ett av de senare lagren lade vi på efter kl 23 på kvällen, när vi egentligen gått in för dagen. Av en händelse kom murarmäster Kjell förbi och frågade om vi hällt ut färgresterna.
Det hade vi inte gjort, utan trodde att vi kunde spara en slatt till dagen efter - men det gick inte alls. Då skulle vi hitta en hård klump i hinken, fick vi veta. Så det var bara att dra på målarbyxorna igen och slå på bygglampan...
För en sann västgöte slår naturligtvis inte ut någon färg i onödan, ens om det hotar nattarbete!
;0)
Byggarbetsplatsen i augusti - så långt ifrån mysigt och stämningsfullt man kan komma...
Lite har vi hunnit städa bort nu, men det finns mycket kvar!
En dag kom våra trädgårdsänglar Ken och Carina Schill på besök för att hjälpa oss få trädgården i ordning inför en visning. De hade med sig den här underbara inflyttningspresenten till växthuset - en madonna som Carina gjutit.
Vi blev så glada - tack snälla ni!
Både för madonnan och för det ovärderliga jobbet ni gjorde!
Här är taket glasat, förutom de hål där de öppningsbara vädringsfönstren ska sitta.
Madonnan har fått sällskap av en hortensia, som hyllning till vår murare Kjell. Det är en av de få blommor han kan namnet på och när han meddelade att nu ville han minsann se en hortensia i en av nischerna, var det bara att sätta sig i bilen och åka till närmsta blomsteraffär för att göra honom till viljes!
Det tog en evig tid att glasa och konstruera fönsterstommar, för att inte tala om vilken tid det tog för linoljefärgen att torka. Det gjorde att vi höll på med arbetet hela hösten och en bit in i december. Det visade sig vara svårt för oss att få tag i tillräckligt stora fönsterrutor för att kunna skära ut den längsta rutan till gavelpartierna, och det hade inte blivit lätt att skära till dem, så vi fegade ur och lämnade in dem till glasmästaren.
Det var en underbar känsla att se gavelpartierna komma hem på lastbilen, både glasade och kittade!
Här har vi satt upp ena halvan av ett gavelparti.
Tack och lov för bygglampor!
Utan dem hade vi stått oss slätt denna mörka höst och vinter! Dessutom gör de växthuset helt magiskt i decemberkvällen.
Färdigt är det förstås inte, men det känns inte omöjligt att det kommer att bli det inför, eller under, odlingssäsongen 2012.
Och jag, den eviga tidsoptimisten, har börjat snegla på raderna i frökatalogerna som handlar om tomat, chili och gurka...
Växthuskramar till er som orkat läsa så här långt!
;0)
Ester
