tisdag 3 mars 2015

Finns det liv finns det hopp..!


Hoho..? Är det någon där..?
Att logga in och börja skriva på den här, om inte stendöda, så i varje fall medvetslösa bloggen, är lite som att öppna en dörr till ett hus där man inte varit på mycket länge.
Dammet ligger tungt över inventarierna, men ljuset silar in någonstans - trots allt. Det är välbekant och främmande på en och samma gång. Och tvärs över väggen har någon klottrat frågan som naturligtvis kräver ett svar efter två års frånvaro:
Var tog du vägen?
Det roliga svaret är ut i trädgården.
Våren 2013 kom och med den alla miljontals ogräs som glatt grodde efter diskbråckssommaren 2012. Jag slet mitt hår lika mycket som jag slet i våtarven, brännässlorna och kirschkålen. Det var en ständig och mycket ojämn kamp mot förfallet. 
Vem vill fota då - än mindre lägga ut bilderna på nätet till allmän beskådan?
Inte jag i alla fall.
Det andra, tråkiga, svaret är in på sjukhus.
När vintern kom var jag fast besluten att inte drabbas av fler ryggbekymmer och följde råden att träna. Att bygga upp kroppens egen korsett och se till att hålla den i form även när jag inte kunde krypa runt i trädgården.
Men en dag när jag gjorde mina rygglyft hände något. Musklerna kunde inte lyfta överkroppen det allra minsta över golvet. Det gick inte, helt enkelt. Dessutom gjorde det ont.
Morgonen därpå var den fruktade diskbråckssmärtan tillbaka - värre än någonsin. Nu kunde jag inte sitta, inte ligga, inte åka bil - inte sova.
Jag tillbringade natt och dag vankandes runt vårt matrumsbord räknandes timmarna till nästa piller av den grövre kalibern. Det blev flera perioder på sjukhus, kontakt med smärtteamet, ännu mer piller och sprutor, innan jag efter två månader opererades akut.
Den här gången blev det inte helt bra. Men jag är ändå så oändligt tacksam mot de som genomförde den komplicerade operationen och lyckades ta bort så mycket av smärtan, att livet blev uthärdligt igen.
I dag, snart ett år efter operationen, känner jag tillförsikt igen.
Det har varit en lång väg tillbaka, men nu är jag här igen. Kanske kommer jag inte att skriva så ofta som man bör om man vill vara en seriös bloggare, men ändå.
Finns det liv, finns det hopp!
Ester

måndag 4 mars 2013

Glammigt gäng i växthuset


Den senaste veckan med sol och snösmältning har gjort underverk för alla vintertrötta - inte minst för mig! Energin flödar, plötsligt vaknar jag innan klockan ringer på morgonen och är pigg.
Underbart!
Även om snön ligger kvar utanför fönstren, känns det som om våren tittar in och ger vintern små retsamma tjyvnyp, pekar finger och säger något i stil med: "Haha - fryser du ner något på natten, så tinar jag upp det på dagen och du vet lika bra som jag att dina dagar är räknade..." Och så går de sin långsamma kräftgång med tö-snö-tö-snö-snö-tö-tö, till dess att vintern ger upp och sticker hem till Nordpolen.
Och nej, den behöver inte bry sig om att skicka flyttkort...
Det är också nu det är som härligast att smyga ut i växthuset, dra av vinterjackan och få lite efterlängtad jord under naglarna. Där, med bubbelplasten som en välkommen "utsiktsbarriär" kan man nästan tro att det är april eller maj.
I alla fall om man pressar ihop ögonen och kisar lite...
Nu vill det till att passa krukorna med vattenkannan. En riktigt solig dag går temperaturen lätt upp i 20 plusgrader i växthuset och då behöver det vintergröna i krukorna något att dricka. Fast bara "lagom" mycket - blir jorden genomsur samtidigt som temperaturen faller en period, får rötterna lätt syrebrist och ruttnar. Inget kul alls.
Några som definitivt inte har syrebrist är de små glada krokusgynnarna på bilden här ovanför!
En dag när jag kom ut stod de där med vidöppna blommor och såg ut att ha vårparty på gång.
Inte mig emot!
Önskar bara att jag kunde höra vad de snackar om, när de minglar runt i krukorna.
:0)

Må så Gott!
Ester


onsdag 20 februari 2013

Små piller mot vårlängtan

Lyckopiller mot vårlängtan.

Det kan inte hjälpas. Även om snön ligger decimetertjock över hela trädgården har den slagit till med full kraft nu - vårlängtan.
Först kommer den där smått obestämbara känsla av att något saknas, kombinerad med rastlöshet och ett enormt behov av ljus. I ett nafs åker julgardinerna (mörkrödrandiga, utan tomtar...) ner.
Men utan resultat.
Så jag ger mig på köksluckorna med vit linoljefärg - och visst blir det ljust - men känslan är kvar i alla fall.
En dag, när vi sitter djupt nedsjunkna i soffan med en mugg kaffe, hör vi fåglarna. Klart och tydligt, rakt genom de inte allt för välisolerade ytterväggarna.
Och med ens är det så självklart - det är ju våren som fattas!
Inte för att det är mindre plågsamt för det...
Men vetskapen gör det hela lite lättare att förstå sig på. Dessutom finns ju små lindrande piller att stoppa, om inte i sig, så åtminstone i jorden.
Lyckopiller i form av frön.
Kanske något för läkarvetenskapen att ge sig i kast med, nu när man kan ordinera fysisk aktivitet på recept och allt?
"Så 2 - 6 påsar per dag och vid behov mot nedstämdhet. Kombineras med upprepad bloggläsning och repriserade trädgårdsprogram på nätet."
Japp. Skulle nog lista mig hos den doktorn bums...
I morgon ska vi i alla fall ha en egen liten kur mot vårlängtan i min trädgårdsförening. Då blir det frökväll, med såskola, tips-och-trix-diskussioner och fröbyten.
Den som kommer tomhänt från den träffen lär nog vara immun mot vårlängtan...

Må så Frögott, allihop!
Ester


I går, efter jag vet inte hur lång tid med gråmulen snöhimmel, lyckades vinden äntligen riva hål i molntäcket så att vi fick se solen... En kort stund glittrade hela trädgården som vore den beströdd med diamanter. 

onsdag 6 februari 2013

Oväntade överlevare!


Ibland får man sig en glad överraskning! När jag började röja bland alla mer eller mindre ihjälfrusna växter i växthuset hittade jag två oväntade överlevare. Neriumplantorna, Nerium oleander, ser ut att ha klarat veckan med minusgrader utan allt för stora skador.
:0)
Extra roligt är det eftersom jag har dragit upp båda från sticklingar. Under flera år tillbringade plantorna sommarlovet på vår altan i ett skyddat och solvarmt hörn. Och efter några år producerade de klasar av lovande knoppar.
Men blommade, det gjorde de inte.
Jag började nästan fundera över om jag fått tag i ett tvättäkta måndagsexemplar. Eller någon okänd underart, med väldigt små, hårt knutna och fullkomligt doftlösa brunrosa blommor.
Det blir ju inte alltid som på bilderna i trädgårdsböckerna, har man ju lärt sig med åren...
:0)
Men så kom förra sommaren och mina kinkiga neriumar fick krypa in i växthusvärmen.
Något som uppenbarligen passade dem ypperligt.
Plötsligt blommade de mycket och länge i en karamellig rosa ton, med ljusa små penseldrag på kronbladen!
Och som de doftade!
Helt himmelskt....
Nu ser det ut som om de får blomma nästa sommar också - och ingen är gladare än jag.

Må så Gott!
Ester


onsdag 30 januari 2013

Finns det liv, finns det hopp!



Det mesta i växthuset må vara en sorglig syn, så här dagarna efter det att grymme-kylan släppt taget. Just så som jag tänker mig att ett slagfält ser ut, när den segrande hären dragit vidare och lämnat döda och skadade bakom sig.
Allt i en enda sorglig röra, i väntan på att någon ska ta hand om de sårade, begrava de övriga och sätta igång med uppröjningsarbetet.
Inte så kul, tycker denna någon...
 Men - finns det liv, finns det hopp!
:0)
I en del av krukorna spirar nyvaken grönska!
Krokus, tulpaner, blåstjärnor... Alla får de hjärtat att slå volter flera gånger om!
Trots allt verkar de ha överlevt den senaste attacken genom att stanna under jorden och nu, när den värsta krutröken lagt sig, vågar de sticka upp sina nyfikna huvuden för att utforska världen.
 Ja, TACK!
Det var precis vad jag behövde - en liten viskning om att våren kommer och att livet går vidare, även efter en smärre växthuskatastrof.
Om än inte för alla mina övervintrare, så i alla fall för en del.

Krokus på er allihopa!
Ester

Innan snötäcket lade sig kikade den här lilla gynnaren upp ur en rabatt. Julrosen Helleborus niger är en tuff rackare som viskar om våren - även utanför växthuset.

söndag 20 januari 2013

Norsk motståndsman i vinterkriget


Det västgötska vinterkriget har brutit ut här hos mig de senaste dagarna. Med temperaturer ner mot minus 19  grader om nätterna, är det nog det minsta man kan säga om eländet. Det är bara att inse - en värmefläkt och ett lager bubbelplast är långt ifrån tillräckligt för att hålla Kapten Vinter ute ur växthuset. Och vad värre är, ifrån mina frostkänsliga övervintringsväxter.
Fuchsior, änglatrumpeter och himmelsögon ser samtliga ut att stå på listan över stupade, medan en del av pelargonerna än så länge tillhör de allvarligt skadade. Men, som det brukar heta i nyhetsrapporteringen, dödsiffran förväntas stiga... Just nu befinner de sårade sig på fältsjukhus här inne i huset. De flesta med smärre amputationer genomförda, andra så stympade att få skulle kalla dem pelargoner över huvud taget.
:0(
Men vem vet, underverk har hänt förr... Så här slängs inget, förrän det är helt kört. Det sista som dör, är som bekant hoppet!
Nu ställer vi vårt hopp till den norska motståndsrörelsen.
En 180 centimeter lång, välsvarvad hårding med muskler i svärtat gjutjärn och ett stort, varmt och flammande hjärta.
Det ni, flickor...
;0)
Och ja, jag vet. Han blir lite frusen där ute om nätterna i all sin ensamhet, men det kan inte hjälpas. Jag kan ju inte börja sova i växthuset, bara för att hålla honom varm. Eller..? Hur långt skulle ni gå...?
Vill ni se hur den norska hjälten ser ut, får ni scrolla ner till sista bilden i inlägget- där är han, om än inte i helfigur.

Håll värmen, kära bloggvänner!
Ester

 Det är inte kul när det ser ut så här i övervintringsväxthuset på morgonen...

 ...eller så här. De här Fuchsiorna har nog blommat för sista gången.

Och här har ni honom...min norska motståndsman. Stilig, eller hur?

tisdag 15 januari 2013

Tulpaner, tulpaner...

Ljuvliga Tulipa tarda...

Tulpaner. Fyllda, randiga, enkla, flerfärgade, med papegojfrans eller utan - alla har de sin speciella dag i dag, den 15 januari.
Givetvis är det ett påfund av handeln, som vill få oss att handla mera - men vilken utmärkt ursäkt för att få rusa iväg och köpa krispiga buketter och skapa lite vår inomhus, så här en gråmulen och snötyngd dag i januari!
Själv får jag hålla till godo med några tulpanbilder från trädgården en stund, för något handlat blir det inte förrän i kväll.
Nu ska här jobbas!
Så, kära vänner, med anledning av min tidsbrist, får ni den här bloggens kortaste inlägg sedan starten. Som motvikt till det föregående, som måste ha varit ett av de längsta:
Hipp hipp hurra för tulpanen i dag!

Må så Gott!
Ester

...och pigga 'Ancilla', som hamnat på avvägar i buxbomshäcken.