tisdag 3 mars 2015

Finns det liv finns det hopp..!


Hoho..? Är det någon där..?
Att logga in och börja skriva på den här, om inte stendöda, så i varje fall medvetslösa bloggen, är lite som att öppna en dörr till ett hus där man inte varit på mycket länge.
Dammet ligger tungt över inventarierna, men ljuset silar in någonstans - trots allt. Det är välbekant och främmande på en och samma gång. Och tvärs över väggen har någon klottrat frågan som naturligtvis kräver ett svar efter två års frånvaro:
Var tog du vägen?
Det roliga svaret är ut i trädgården.
Våren 2013 kom och med den alla miljontals ogräs som glatt grodde efter diskbråckssommaren 2012. Jag slet mitt hår lika mycket som jag slet i våtarven, brännässlorna och kirschkålen. Det var en ständig och mycket ojämn kamp mot förfallet. 
Vem vill fota då - än mindre lägga ut bilderna på nätet till allmän beskådan?
Inte jag i alla fall.
Det andra, tråkiga, svaret är in på sjukhus.
När vintern kom var jag fast besluten att inte drabbas av fler ryggbekymmer och följde råden att träna. Att bygga upp kroppens egen korsett och se till att hålla den i form även när jag inte kunde krypa runt i trädgården.
Men en dag när jag gjorde mina rygglyft hände något. Musklerna kunde inte lyfta överkroppen det allra minsta över golvet. Det gick inte, helt enkelt. Dessutom gjorde det ont.
Morgonen därpå var den fruktade diskbråckssmärtan tillbaka - värre än någonsin. Nu kunde jag inte sitta, inte ligga, inte åka bil - inte sova.
Jag tillbringade natt och dag vankandes runt vårt matrumsbord räknandes timmarna till nästa piller av den grövre kalibern. Det blev flera perioder på sjukhus, kontakt med smärtteamet, ännu mer piller och sprutor, innan jag efter två månader opererades akut.
Den här gången blev det inte helt bra. Men jag är ändå så oändligt tacksam mot de som genomförde den komplicerade operationen och lyckades ta bort så mycket av smärtan, att livet blev uthärdligt igen.
I dag, snart ett år efter operationen, känner jag tillförsikt igen.
Det har varit en lång väg tillbaka, men nu är jag här igen. Kanske kommer jag inte att skriva så ofta som man bör om man vill vara en seriös bloggare, men ändå.
Finns det liv, finns det hopp!
Ester

6 kommentarer:

  1. Nej vad roligt att du vaknat till liv!!! Jag tycker att du har en sådan fantastiskt vacker trädgård!!!! Jag ser framemot mer inspiration hos dig!!

    SvaraRadera
  2. Ja, finns det liv så finns det hopp.
    man du, så himla eländgt med så stora ryggproblem och smärtor. :( Ogräs är liksom helt okej ändå. I jämförelse.

    Roligt att "se" dig igen!

    SvaraRadera
  3. Som av en händelse hoppar jag in på din blogg väl tajmat med att den då vaknat igen. Satt å funderade på o tittade på några bilder jag tog i din fina trädgård i somras när jag besökte den. Måste leta upp hennes blogg tänkte jag!

    Har också en medvetslös blogg som jag funderar på att ha ihjäl eller inte. Hur det än blir med det så kommer jag att kolla in hos dej och hoppas naturligtvis att jag får se och läsa hur våren fortskrider i din lilla gröna värld!

    SvaraRadera
  4. Men hej igen Ester. Kul att höra ifrån dig. Jag tillhör ju dom som alltid undrar om en blogg tystnar för bakom alla ord och bilder finns det en människa, ett livsöde. Jag förstår att du haft det riktigt tufft.

    Ha det gott
    Kram Elisabeth

    SvaraRadera
  5. Tack för era välkomstord! Hoppas att ni hunnit njuta av våren i dag - det har jag!
    Må så Gott!
    Ester

    SvaraRadera