Nu har de hjul igen!

Det är bara att inse - nu är det verkligen höst.

Trädgården förbereder sig för vintern och låter perennerna vissna ner, löven dalar sakta mot marken och kvällarna blir allt mörkare.

Hu, tänker jag. Var tog sommaren vägen? Sommaren, med all den där trädgårdstiden jag skulle ha..?

När jag väl har deppat färdigt över det ofrånkomliga, infinner sig nästa insikt:

Ska det bli något gjort, får det bli NU.

Med insikten kommer energin. Häftig och oväntad som ur en het isländsk gejser och lika osinlig som höstregnen över min plätt på jorden.

Gummistövlar på, spaden i jorden - klara färdiga, GRÄV!

Plötsligt ska allt som inte blev bra i rabatterna rättas till. Och det är en hel del...

Först måste den lime- och rödbladiga rabatten grävas om. Där har humusen tagit slut och hela rabatten har sjunkit ner i ett dike. Mera jord och gödsel! När jag nu ändå är igång är det lika bra att dela lite. Eller mycket..! Och den där Codonopsisen, den var visst inte så lyckad där med sin blekblå färg - men var ska jag göra av den? Kanske i den rödblåa rabatten? Men då måste jag förstås flytta riddarsporrarna... Hm, var skulle de kunna stå då?

Så kommer insikt nummer tre:

Flyttkarusellen har dragit igång. Nu har de hjul igen - växterna.

Må så Gott!

Ester

På håll ser Lime- och rödbladiga rabatten rätt okej ut...

...men tittar man nära är allt i en enda röra! Hostan 'Golden Tiara' håller på att kvävas av revsugan 'Braunherz' och det är minst sagt trångt om saligheten.

Det är bara att sätta igång!

Upp med dem bara! Dags att börja om från början.

Men det är klart, vissa saker drar man sig för att flytta in i det längsta. Här växter eldtöreln Euphorbia griffithii 'Fireglow' i en plastkruka för att inte ta över hela rabatten...

...något som inte hindrat den från att rymma i alla fall. Vissa växter har mer livskraft än de behöver!

Men vem kan motstå de härliga färgerna hos 'Fireglow', inte minst nu på hösten?

Efter några dagars hårt grävande är "diket" fyllt med brunnen stallgödsel och ny matjord.

Nu är bara det roliga kvar - planteringen!

Så här blev det! Inte så stor skillnad - mer än för växterna. De har fått nytt livsrum och massor av god mat till nästa år.

Tid att skörda!

Augusti är skördetid!

Morötter, lök, kålrabbi, tomater och squash fyller snabbt skålen när det är dags att fixa middagen och det är svårt att sluta plocka. Det blir alltid mer än vi orkar äta.

Vår köksträdgård bjuder på slösande grönt, gult, rött, orange och purpurfärgat överflöd. Den senaste tidens regnande har gjort att det växer så att det knakar och växtbäddarna formligen svämmar över.

Vid den här tiden på året önskar jag att jag var mästerkock. En sådan där person som kan slänga ihop något fantastiskt kulinariskt av alla råvaror på fem röda. Men tyvärr - den här trädgårdstoken har ingen vidare tumme med kastrullerna...

Så hallå , Tina, Tarek, Ernst och Jamie, var är ni när man behöver er som bäst?

Skulle inte tacka nej till en lättfattad grön receptsamling just nu.

Eller en kock...

Må så Gott!

Kryddväxterna i rundeln tycker att utrymmet är för snålt tilltaget.

Gul squash lyser upp bland de stora prassliga bladen.

Gul mangold hittade jag hos Anna i Vimle.

Rödbetor 'Bulls Blood' är jättesnygg - till och med med hål i bladen...

...och så till sist de här små gynnarna som ger frasen "att spricka upp i ett leende" en ny dimension.

Tack S för plantorna!

Sköna helenae fyller trädgården med sång

I särklass vackrast i min trädgård just nu är honungsrosen, Rosa helenae. Med sina långa kraftiga grenar har hon lyckats täcka in ett helt äppelträd och ger det en makalös andra blomning - och en makalös doft. Det räcker att öppna ytterdörren för att känna den och jag kan inte annat än att jubla av lycka tillsammans med humlor och bin.

De är i extas!

Med sitt storslagna surrande överröstar de alla andra ljud och det är som att befinna sig i publiken när en enorm kör framträder i ett operahus. En humlas mjuka surrande blir till ett mäktigt dån tillsammans med alla de andras.

Och jag skyndar att njuta.

Ställer ut en stol och läser en stund under hela härligheten.

Plockar in små buketter för att slösa med doften inne.

Och förundras över blommornas olika stadier från dag till dag.

För underbart är som bekant kort.

Redan har de första kronbladen börjat falla till marken och om några dagar kommer den att vara täckt av krämvit rosensnö. Och föreställningen, med ljuv musik för både näsa, ögon och öron, är över för den här gången.

Men tills dess är vi i himmelriket, humlorna och jag.

Må så Gott!

Ester

Ett riktigt paradisträd.

Det finns mycket annat som är vackert också...

... och nävan 'Patricia' har fått glädjefnatt.

Det är bara att stämma in i låttexten... "Just nu, vill jag leva, just nu!"

101 bruna små äckel

...98 tjopp!...99 tjopp! 100...tjopp! 101... Splash!

Jag må vara en snäll flicka på dagarna, men när skymningen faller förvandlas jag till en blodtörstig Cruella De Vil med avlivning på agendan. Med saxen i högsta hugg drar jag ut i mörkret som den värsta gerillasoldat för att försvara mitt territorium och jag skyr inga medel i jakten på de bruna inkräktarna...102! 103...107 - attack!

I vanliga fall brukar jag ha stor respekt för allt levande, men gränsen går definitivt vid små, slemmiga, bruna äckel.

Mördarsniglar.

De hittade hit på hösten för två år sedan. Första året hittade vi kanske tio stycken. Andra sommaren tio eller tolv. I år är vi redan uppe i 112. Ganska symboliskt, med tanke på att det är nödnumret till SOS... Men den siffran håller säkert inte ens över kvällen. De spanska skogssniglarna är här för att stanna och det är bara att gilla läget.

Och det går ganska bra, än så länge. Visst äter de, men när de inte är fler klarar sig växtligheten undan med lite hål här och där. Jag bävar dock för nästa sommar, när sniglarna lär vara betydligt fler. För om jag lyckats hitta 112 stycken, kan jag ju bara gissa hur många jag INTE hittat, som lägger ägg, som blir sniglar, som lägger ägg...

En snigel kan få mellan 300 och 400 barn på en säsong.

Inge vidare odds för en saxbeväpnad gerillasoldat.

Men jag har bestämt mig för att inte hänga läpp. Utan se varje avklippt snigel som en seger för trädgården. Sniglarna går inte att utrota, men väl att hålla efter.

Och det finns fördelar också - det är numera helt ofarligt att ta emot växter från trädgårdar med sniglar. Det kan liksom inte bli värre...

Här kommer lite bilder av annat, betydligt mycket mindre äckligt, brunt som håller till i min trädgård just nu.

Må så Gott!

Ester

Irisen 'Vitas Fire' är inte det minsta äcklig...

...och det är inte kopparstarret, Carex buchananii, heller. Här är en planta som invaderats av blommande revsuga. Efter blomningen blir revsugan vackert melerad i cremevitt, aprikosrosa och brunt. Jag har köpt den namnlös på en växtmarknad för länge sedan.

Den rödbladiga töreln, Euphorbia, har jag heller inget namn på men den bidrar med brunröda färgklickar i rabatten. Jag brukar klippa mina som klot när de börjar blomma. Dels för att reducera antalet fröplantor och dels för att den gärna lägger sig när det regnar.

Revsugan Ajuga reptans 'Braunhertz' breder gärna ut sig, men det gör inget i den här rabatten. Där får de mjuka upp gränsen mellan planteringen och singelytan.

Brunnävan Geranium phaeum blommar i sällskap av Nepeta 'Six Hills Giant'.

Och Marit, den här är till dig...

...för jag kan ju inte låta bli att visa min gödselhög, när jag nu skriver om brunt..!

Fast den skulle passat ännu bättre i ett inlägg om guld.

Jag lever - i trädgården...

Ja - vad skriver man på bloggen efter flera veckors tystnad? Förlåt, kanske? Eller Hello, I'm still alive..!

Inte vet jag. Men lever gör jag i alla fall - i trädgården och inte framför datorn...

Visst har det varit mycket jobb ett tag. Men egentligen är det de långa, ljusa kvällarnas fel att ni blivit försmådda.

Kvällar som gjorda för ogräsattacker, snigeljakt och allmän tillhyfsning.

Skiner solen går skyffeljärnet varmt och regnar det, är det alltid något som behöver flyttas till en annan rabatt. För att inte tala om alla småttingar som ska skolas om och alla primadonnor som behöver bindas upp. Och gödsel som ska köras ut.

Minuter blir till timmar som tickar iväg i farlig fart. Och när ljuset obönhörligen tar slut tassar jag in i mitt tysta, sovande hus och rasar i säng, utmattad, jordig upp över öronen och lycklig som få.

Vem sätter sig vid datorn då?

Inte jag, i alla fall.

Det händer så otroligt mycket i trädgården just nu och jag vill inte missa en endaste liten blomma. Jag vill hinna sniffa på syrenerna och liljekonvaljerna, klappa på lammöronen, höra humlorna surra och fåglarna sjunga, njuta av alliumens lila fyrverkeri och känna att nu - nu är det sommar och trädgårdstid. På riktigt. Inte snart eller se'n, utan nu.

Men det finns hopp för mitt bloggande trots allt. I dag blev jag injagad innan mörkret föll. Inte av någon arg hund eller min hungriga familj, utan av knotten. Och där har jag mött mina övermän, så små de är.

Må så Gott!

Ester

Det börjar växa i grönsaksträdgården, även om våren varit osedvanligt kall och bönorna dukade under i första sådden.

I lime- och rödbladiga rabatten har Euphorbia griffithi 'Fireglowe' fått fnatt och rymt ur plastkrukan. Just nu gör den verkligen skäl för namnet!

Violer, aklejor och blåsvingel.

Maffiga Phlox divaricata 'Clouds of Perfume' både blommar och doftar sagolikt.

Det börjar fyllas på med växter i bäckrabatten.

...och om ni inte hör av mig på ett tag, så vet ni var jag är!

Min ljuva lilla punkare

Får jag lov att presentera en av mina tulpanfavoriter? Hon heter Tulipa 'Ancilla' (ur kaufmanniana-gruppen) och är en riktig tuffing. Trots rådjurens omilda behandling kommer hon tillbaka år efter år utan att knota, när många av hennes släktingar kastat in handduken för länge sedan.

Söt och vän, välsvarvad och färgstämd - så länge molnen regerar på himlen. Men skenet bedrar...

...för när solen tittar fram, förvandlas min ljuva lilla tulpanflicka till rufsig punkare helt utan kompromisser! De milda, rosa- och krämfärgade kronbladen öppnar sig och avslöjar ett inre av knalligt gult och rött som slår knock-out på betraktaren. Och får alla belackare av "blod-och-var"-färgkombinationen att baxna.

- Ja, glo bara, här är jag - och jag ber inte om ursäkt, säger hon, och stirrar en i vitögat utan att sänka blicken.

En tjej med attityd, helt enkelt.

Och jag älskar henne, just därför.

För uppkäftigheten, för den stolta nacken och för att hon saboterar färgschemat i min rabatt. Med 'Ancilla' i rabatten blir den visserligen aldrig perfekt, men å andra sidan heller aldrig tråkig och slätstruken...

Må så Gott!

Ester

Knalliga färger möter solen.

'Ancilla' kan växa på de mest underliga platser. Här har löken skickat ut blomman genom stenmuren. Hur löken hamnat där kan man fundera över - kanske en rest efter mössens vinterförråd?

Ingen panik... Alla på en gång!

Det är bråttom nu! Växterna pressar nymornade skott genom jordskorpan och det finns ingen hejd på växtkraften. Rosenrotens bulliga rosatonade knoppar trängs som fyndgalna kunder på en osedvanligt fördelaktig rea.

- Jag var först, flytta på dig! Hörredudu, den där kvadratcentimetern var nog allt min, den...

Överallt poppar det upp nya små lökar eller knölar och det händer massor bara på några dagar. Ibland vill jag dra i bromsen och konservera ögonblicket för att säkert hinna med att njuta.

Jag, som längtade så efter att sätta igång och jobba i trädgården, vet plötsligt inte var jag ska börja. Som åsnan mellan hötapparna står jag där och vet inte om jag ska dela perenner eller klippa ner fjolårets, köra ut gödsel eller ge mig på grönsakslandet eller...

Det finns arbetsuppgifter i det oändliga och det vill till att begränsa målen för att man inte ska känna sig alldeles oduglig när dagen är slut.

Jag blev intervjuad en gång när vintern just höll på att övergå i vår. Då sa reportern att hon egentligen tyckte bäst om trädgården just då, när allting låg framför henne och alla drömmar fortfarande var realistiska. Och för att hon fortfarande hade kontroll.

Just nu förstår jag precis vad hon menade...

Ändå är det nog ganska nyttigt att tvingas släppa kontrollen en smula. Att inse att allt inte kommer att bli gjort och att det inte är hela världen.

Att det är viktigare att hinna lukta på tibasten, bedåras av blåsipporna och känna hjärtat slå kullerbyttor av trädgårdslycka.

Må så Gott!

Ester

Rabarbern vecklar ut skrynkliga blad mot solljuset.

Nunneörten 'Beth Evans' letar sig upp genom löven.

Julrosor utan namn...

...som är så här härliga på nära håll.