Esters Trädgård

När ljuset kommer...igen

2012-01-23T03:59:00.000-08:00

Jag gick igenom en del bilder från trädgården i dag och när jag såg den här kom jag att tänka på ljuset. På hur otroligt mycket det påverkar oss - ljuset och dess frånvaro.

Och när jag ändå höll på, funderade jag lite över tiden också.

För även om bildens tekniska kvalitet är rätt usel, kan jag inte låta bli att älska känslan i den. Känslan av en kort sekund, ett litet ögonblick, när solen skapar magi i en sensommarrabatt.

Det vill till att vara där, just då.

Kalla det mindfulness eller något annat om du vill.

Men visst är det mycket det trädgårdslivet handlar om? Att vara där när det oväntade händer? Att stanna upp och njuta av något, som bara någon minut senare ser helt annorlunda ut?

Det är i alla fall en del av trädgårdsmagin för mig.

Just nu längtar jag som en galning efter min trädgård.

Det är inte så lite frustrerande att se den ligga där ute under ett snötäcke, just när jag hade börjat känna att våren fanns inom räckhåll...

Jo, jag vet. Det är bara januari ännu, men på något sätt hade det börjat kännas som om det inte tänkte bli något vinter i år. Och för en vinterrastlös, växtlighetstörstande själ hade det inte gjort ett dugg - ljuset till trots...

Det får bli lite grön tröst från trädgårdsbutiken i stället för riktig vår.

Häromdagen kunde jag inte motstå det här lilla olivträdet och lite annan vårfägring för fönsterbänken. Var bara tvungen att se hur de tog sig ut i en av växthusnischerna tillsammans med vår madonna. Se'n fick de följa med in igen...

...men snart, go'vänner, snart...kommer ljuset tillbaka igen och då är det vår på riktigt!

:0)

Må så Gott!

Ester

Växthusåret 2011 - del 2

2012-01-14T05:50:00.000-08:00

Växthusåret 2011 blev året då mycket av växtligheten fick härja fritt. Vi hade helt enkelt inte tid att tygla den. I det läget är man glad att man satsat på den lite vilda looken, redan från början...

I juli var alla takstolar på plats och det kändes som en stor seger.

Vilken rymd det blev där inne!

I mitten av juli kom murarmäster Kjell och tog hand om finputsningen av murverken. Det är vi mycket tacksamma för! Det visade sig nämligen vara betydligt mer komplicerat än vi trodde, med en blöt mur och lite för jämn grundputs...

Tack Kjell - du har definitivt en prick i himlen för det här och vi känner stor respekt för din yrkesskicklighet!

Här är bruket pålagt (eller rättare sagt påslängt !) och sedan avdraget med hjälp av en lång bräda, som håller rätt avstånd med hjälp av de tunna listerna som sitter i mitten och till höger i bild. I vänstra hörnet har Kjell börjat finlira med slätputsningen. Brädfordringen i nischerna är satt för att de ska få raka kanter.

Här har Pelle sågat till virket som ska bli överfönster till växthusets ståndsidor. Meningen är att glaset ska ligga i den ursågade delen.

När stommen var klar var det dags att börja glasa. Man skulle kunnat gjort det enkelt för sig och lämnat måtten till en glasmästare, men enkelt är också dyrt, så det fick bli den mer omständliga återvinningsvarianten, att samla in gamla fönster hos vänner och bekanta som skulle byta.

En av utmaningarna var att transportera hem fönstren hela - en annan att montera loss glaset utan att det gick sönder. Vår altan förvandlades till glasmästarverkstad och det stora bordet blev platsen där glaset skars i rätt storlek för att passa mellan takstolarna.

Mycket glaskross blev det...

Och tid tog det!

Vi började en lördag med blod, svett och snudd på tårar. Maken råkade välta ner en skapligt vass glasskiva som gjorde ett elakt snitt i vaden alldeles nedanför knäet. Egentligen skulle det ha sytts, men vem ville sitta på akuten i fem, sex timmar, när de ljusa arbetsbara timmarna redan kändes för få?

Inte Pelle i alla fall.

Istället tvättade han av det värsta, drog ihop såret med hjälp av sårtejp och satte sig att vila en stund, lämpligt nog till första avsnittet av Claus Dahlbys mysiga växthusserie på TV...

När programmet var slut hade blodvitet lugnat sig och han kunde gå ut och fortsätta.

Vi är mycket tacksamma för att det inte satt några elaka bakterier på den där glasrutan och för Pelles goda läkekött.

Om det beror på det senare vet jag inte, men när såret var helt läkt, några veckor senare, höll vi fortfarande på att glasa taket. Något jag i min enfald trodde skulle gå på en helg...

Hm. Tidsoptimist - javisst!

I juli kom Karin, ännu en av våra kära byggänglar, på besök. Med rollern i högsta hugg gick hon lös på murarna med vit KC-färg, i ett tempo som hade gjort mången målarmäster grön av avund.

Tack go'a Karin för att du kom!

KC-färg är en slags kalkfärg med lite cement i och ska målas i flera lager, gärna "vått-i-vått". I början syntes det inte så stor skillnad, men för varje lager blev det allt vitare.

Ett av de senare lagren lade vi på efter kl 23 på kvällen, när vi egentligen gått in för dagen. Av en händelse kom murarmäster Kjell förbi och frågade om vi hällt ut färgresterna.

Det hade vi inte gjort, utan trodde att vi kunde spara en slatt till dagen efter - men det gick inte alls. Då skulle vi hitta en hård klump i hinken, fick vi veta. Så det var bara att dra på målarbyxorna igen och slå på bygglampan...

För en sann västgöte slår naturligtvis inte ut någon färg i onödan, ens om det hotar nattarbete!

;0)

Byggarbetsplatsen i augusti - så långt ifrån mysigt och stämningsfullt man kan komma...

Lite har vi hunnit städa bort nu, men det finns mycket kvar!

En dag kom våra trädgårdsänglar Ken och Carina Schill på besök för att hjälpa oss få trädgården i ordning inför en visning. De hade med sig den här underbara inflyttningspresenten till växthuset - en madonna som Carina gjutit.

Vi blev så glada - tack snälla ni!

Både för madonnan och för det ovärderliga jobbet ni gjorde!

Här är taket glasat, förutom de hål där de öppningsbara vädringsfönstren ska sitta.

Madonnan har fått sällskap av en hortensia, som hyllning till vår murare Kjell. Det är en av de få blommor han kan namnet på och när han meddelade att nu ville han minsann se en hortensia i en av nischerna, var det bara att sätta sig i bilen och åka till närmsta blomsteraffär för att göra honom till viljes!

Det tog en evig tid att glasa och konstruera fönsterstommar, för att inte tala om vilken tid det tog för linoljefärgen att torka. Det gjorde att vi höll på med arbetet hela hösten och en bit in i december. Det visade sig vara svårt för oss att få tag i tillräckligt stora fönsterrutor för att kunna skära ut den längsta rutan till gavelpartierna, och det hade inte blivit lätt att skära till dem, så vi fegade ur och lämnade in dem till glasmästaren.

Det var en underbar känsla att se gavelpartierna komma hem på lastbilen, både glasade och kittade!

Här har vi satt upp ena halvan av ett gavelparti.

Tack och lov för bygglampor!

Utan dem hade vi stått oss slätt denna mörka höst och vinter! Dessutom gör de växthuset helt magiskt i decemberkvällen.

Färdigt är det förstås inte, men det känns inte omöjligt att det kommer att bli det inför, eller under, odlingssäsongen 2012.

Och jag, den eviga tidsoptimisten, har börjat snegla på raderna i frökatalogerna som handlar om tomat, chili och gurka...

Växthuskramar till er som orkat läsa så här långt!

;0)

Ester

Växthusåret 2011 - del 1

2011-12-30T08:33:00.000-08:00

Så var det dags igen - att summera året som gått.

För mig och min familj är det inte det minsta svårt. 2011 går till historien som Växthusåret med stort V. Ett år då vi inte gjorde något annat än byggde, målade, glasade, kittade, åt, sov och drömde växthus. Alla helger, alla vardagar till sena kvällen. Och den enda lilla semestervecka vi lyckades få till den här sommaren.

Ibland stod det mig upp i halsen, det får erkännas, men bygget har tagit små steg framåt för varje dag som gått och det har gjort mig alldeles rusig av lycka.

Snart, snart... snart har jag mitt efterlängtade växthus!

Det är förstås inte klart ännu. Övervintringsväxterna har fått finna sig i ännu en mörk och trång vinter i det gamla garaget, innan de får flytta in i sitt drömhus, som förhoppningsvis blir klart till våren. Bilden ovan är tagen i dag, 30 december, och även om huset ser ganska färdigt ut där, saknas fortfarande en del plåtar och täcklister som ska göra det tätt. Dessutom ska det läggas golv och byggas inredning - för att inte tala om vilken byggstädning vi måste åstadkomma...

Det känns som om det är massor kvar att göra när man ser framåt.

Men om man ser tillbaka har vi allt kommit en bit på vägen.

Häng med på en tur genom Växthusåret 2011!

Bygge på is... Den här bilden är tagen för exakt ett år sedan, 30/12 2010. Lite skillnad, både på bygget och vädret, jämfört med i dag!

I februari tog vi nya tag. I alla fall maken...

Den egenhändigt ihopsvetsade, tio och en halv meter långa och två hundra kilo tunga nockbalken skulle transporteras från altanen till bygget genom köksträdgården. Och det var bara vi två som kunde bära.

Pelle löste problemet så som han löser de flesta problem här i världen - med byggnadsställning. Det man inte kan fixa med en plus8-ställning och ett spännband är inte värt att fixas alls, är hans måtto. Och den här gången är jag beredd att hålla med. Med två sektioner ställning och några rullvänliga järnrör lyckades vi förflytta den tunga balken genom hela köksträdgården utan att mosa en enda buxbomshäck.

I slutet av mars hade takstolarna börjat komma på plats...

...men i början av maj var hela stommen nerplockad igen.

Förbipasserande flanörer gick baklänges och i byn spekulerades det vilt. "Har de inget bygglov..?" eller "Har de gjort något riktigt galet, så att de måste börja om från början..?"

I själva verket handlade det om målning.

För att få alla skarvar och ändträn målade, bestämde vi oss för att plocka ner alltsammans. Även om det kändes som ett enormt kliv bakåt, är vi glada för det i dag. För vem vill ha en stomme som ruttnar upp på bara några år, för att man har fuskat med grundarbetet..?

Flitiga målarna Matilda, Karoline och Pelle firade 1:a maj med lite hederligt arbete. De yngsta två mutades med inte helt avtalsenliga löner...

I slutet av juni hade återmonteringen kommit en bit på väg. Det visade sig bli mer komplicerat än det var tänkt, eftersom informationen om makens väl uttänkta system för i vilken ordning delarna skulle målas för att hamna på rätt plats igen, inte helt nått fram till de unga målarna. De tog helt sonika de kortaste bitarna först en dag, när de var riktigt less på arbetet - och sedan var kaoset ett faktum.

Det är bara att konstatera att kommunikation är en svår konst!

Men vi är så tacksamma för att tjejerna målade. Utan dem hade jobbet tagit en hel evighet.

Här grovputsar Pelle murarna och det är fortfarande juni.

I juli kom vår fantastiska svåger Patrik och lika fantastiska svägerska Åsa och firade vår bröllopsdag med att måla och skrapa fönster.

Puss på er för det!

Det här bygget har verkligen fått oss att förstå hur många underbara människor det finns i vår omgivning, som ställer upp för oss när vi behöver dem. Alla ni har inte fastnat på bild, men ni ska veta att vi är så tacksamma för era insatser, oavsett om det handlat om kökstjänst när målarvädret behagade infinna sig, trädgårdsröjande inför en visning i hällregn eller rent byggnadsarbete. Ni är guld värda och vi lovar att finnas där för er, när ni behöver oss!

Och till er, kära bloggläsare, som orkat hänga med ända hit, trots all text och alla bilder - respekt! Nu får ni pausa en stund, så kommer det fler bilder från Växthusåret 2011 en annan dag.

Må så Nyårsgott!

Ester

Satt lök sitter!

2011-10-22T01:07:00.001-07:00

Tänk att man kan bli så glad för några små, fnasiga, bleka klumpar! Som dessutom luktar en smula skumt... Men det är lätt att se förbi de mindre tilltalande detaljerna, när man tänker på all den skönhet som redan ligger och vilar i deras inre.

Lökarna är onekligen trädgårdens oslipade diamanter!

Och nog fyller de en väl så viktig funktion redan nu, när hösten tagit trädgården i besittning.

För lika stor som blomlyckan är på våren - lika stor är trösten på hösten... I de där fnasiga klumparna ligger löftet om att det kommer det en vår igen. Ett löfte som gör hösten till trädgårdsårets nystart!

För en tid sedan var jag och maken på Göteborgs Botaniska Trädgård och hämtade årets lökjulklappssäck! Synnerligen välfylld skvallrade den om att förra vintern varit på tok för lång. En vinter som lossat alla hämningar och sopat mattan med all eventuell eftertanke, när beställningslistan från föreningen Botaniskas Vänner damp ner i brevlådan.

Många påsar blev det...

Men också många drömmar och massor av hösttröst!

Nu är alla lökarna nertryckta i jorden och jag håller tummarna för en mild höst, eftersom jag varit ute i sista minuten med planteringen. Några lökar sattes härom kvällen när skymningen övergick i kvällsmörker, så det kan nog bli en del överraskningar när de små liven sticker upp nosen till våren.

Men, som jag lärde mig när jag jobbade i kommunens parker för en del år sedan:

Satt lök sitter.

I alla fall till nästa vår;)

Må så lök-Gott på er allihopa!

Ester

PS. Botaniskas Vänner http://botaniskasvanner.se/ är en vänförening för Göteborgs Botaniska Trädgård. Föreningen bidrar bland annat ekonomiskt till olika projekt i trädgården, anordnar resor och föreläsningar. Som medlem har man också varje år möjlighet att köpa lökar och knölar ur Botaniskas sortiment, utifrån en speciell löklista som varieras från år till år. DS.

Lite färg, trots allt...

2011-10-06T04:05:00.000-07:00

Det är inte så att det sprakar om den här hösten, precis.

Alla mulna, regniga dagar har gjort att de glödande höstfärgerna uteblivit, eller utvecklats till bleka kopior av vad de brukar vara. I alla fall här där jag bor. Men det finns förstås undantag som bjuder på lite färg trots allt!

Ginnalalönnen (ovan) låter sina blad falla som ett gyllene snötäcke över den silvriga lungörten 'Samourai', Hostor och några alldeles för mörkt planterade dagliljor. Och över gräsmattan... Inte kan man klippa gräset när det ser ut så här :o)...!

Ett annat undantag är ullungrönnarna på bilden nedanför. De gör en sällan besviken över brist på färg när hösten kommer, vare sig det handlar om bär eller löv. I år har byns alla fåglar haft skördefest i träden, så några bär kan jag inte visa, men i normala fall hänger de kvar länge.

Ullungrönnarna är mina "hängmatteträd" och har vuxit duktigt den här blöta sommaren, ivrigt påhejade av hela min familj. Kanske, kanske kommer hängmattan upp redan nästa sommar.

Jag håller tummarna!

Må så Gott!

Ester

En påse smågodis från Skåne

2011-09-26T10:00:00.001-07:00

Sent i går kväll kom grannen över med en efterlängtad brun papperspåse med smågodis från Skåne. Det var inte vilka praliner som helst - utan ljuvligt rasslande blodboksfrön!

Ni som hängt med ett tag kommer kanske ihåg mina drömmar om en blodbokshäck runt den del av trädgården som vi kallar Skattkammarön. Jag är barnsligt förtjust i dubbla häckar och har tänkt plantera en sådan i ett hörn av trädgården som ramas in av den befintliga bokhäcken, just där Skattkammarön ligger. Häcken ska vara dubbel i den bakre vinkeln, för att sedan göra en "solotripp" så att Skattkammarön blir till ett eget rum.

Det är bara ett litet krux.

Häckplantor av blodbok kostar pengar. Betydligt mer pengar än vanlig bok.

Så vad gör man, när man är en småsnål halvfattig liten västgöte och behöver sådär en 60 plantor på studs?

Man tar sticklingar på den enda blodboken som finns i trädgården.

Man klipper, skär, river av blad, sticker i sticklingsbrätt, gömmer dem i halvskuggan bakom kaprifolen, vattnar noga och väntar. Och konstaterar att det inte gick något vidare. Så klipper man igen, provar att såra barken på de arma små liven innan man sticker dem - bara för att inse att det inte heller fungerade. Man sliter sitt hår, uttalar osande besvärjelser och vädjar desperat till tillväxtgudarna.

Men nä. Inte minsta tillstymmelse till rötter på pinneländena.

Jojo.

Det finns förmodligen en anledning till varför blodboksplantor är dyra...

Nu har åren gått, växtbäddarna på Skattkammarön har börjar fyllas av gul- och rödbladiga växter - men någon häck har inte planterats och den stackars blodboken som fått agera modermaterial börjar se minst sagt luggsliten ut.

Dags för plan B, säger den lille västgöten.

Plan B bor i Skåne och heter Ove och Birgit.

Två fantastiska människor, som hört talas om mina häckbekymmer genom mina lika fantastiska grannar, och som glatt erbjudit sig att plocka frön på en blodbok i byn där de bor.

I går var det som sagt dags för leverans och redan i dag har 400 frön omsorgsfullt stoppats i jorden. Ett och ett sitter de nu i brätten och väntar tålmodigt på våren.

Jag väntar också, fast inte särskilt tålmodigt.

För det här får faktiskt vara sista försöket. Om de inte behagar gro under nästa sommar, tänker jag råna spargrisen och åka raka vägen till plantskolan.

Med eller utan den lille västgöten.

Må så Gott!

Ester

Ett och ett sitter blodbokfröna i brätten som små kantiga tulpanlökar. Det är 40 celler i ett brätt och det blev tio stycken...

(Jag har så klart tryckt ner fröna i jorden och täckt över dem med mer jord efteråt.)

Jag har inte särskilt många roliga bilder på Skattkammarön, men den här får duga. Blodbokshäcken ska möta bron på båda sidor och rama in rummet, så att man inte ser ut när man sitter ner där inne under äppelträdet. Jag tror att det blir fint - om det bara blir av någon gång...

Håll tummarna för att eventuella möss och rötsvampar hittar annat att äta den här vintern, än 400 små frön i min trädgård! ;0)

Trädgårdsänglar på besök

2011-07-24T13:35:00.001-07:00

Ibland tycker jag att min trädgård är en himmelsk plats. En bit paradis, som av en lycklig omständighet trillat ner just här i den lilla byn där jag bor.

Det låter på tok för högfärdigt, jag vet, men så tänker jag emellanåt,

när alla berusande dofter, sprakande färger och all detaljrikedom ger mig små ögonblick av eufori.

Men det händer också att känslan är den rakt motsatta...

När regnet kleggat ihop rosor och pioner till en brun sörja, när vallmon drabbats av svamp och det senaste skyfallet fått alla perenner högre än 80 centimeter att lägga sig som furor i rabatterna.

Då hänger jag läpp som den deppigaste bulldog.

Har man bara gott om tid, en någorlunda vass sekatör och modet att klippa till hårt och skoningslöst, är det för det mesta lätt åtgärdat. (Och då menar jag inte problemet med den hängande läppen, utan det med de sorgliga hängande perennerna...)

Just denna sommar, med växthusbygge på agendan, är dock "gott om tid" ett rätt okänt begrepp i vår familj. Och med en trädgårdvisning som närmar sig med oroväckande hastighet, är det bara att erkänna att den lätta deppigheten börjat övergå i ren panik.

Men, som det brukar stå i veckotidningarna, plötsligt förändrades allt:

In genom grinden skred två skimrande trädgårdsänglar!

Iklädda regnkläder och beväpnade med sekatörer och saxar skred de till verket och i rask takt förpassades det ena skottkärrelasset efter det andra till komposthögen. Grusgångarna blev med ens framkomliga, fallna perenner fick stöd för att ta sig vidare genom livet och trötta rosenprimadonnor fick sig en välbehövlig ansiktslyftning - allt medan jag kunde kitta växthusfönster i godan ro.

Helt underbart!

TACK snälla, go'a och fantastiska Ken och Carina på för hjälpen!

Ni har glorior båda två.

Må så änglagott!

Ester

PS. Den sovande ängeln på bilden har Carina gjutit i betong. Vill du se mer av hennes vackra trädgårdsföremål kan du kika in på hennes och Kens blogg, www.trädgårdsdrömmar.com DS.

Växtvärk och roslycka

2011-07-07T14:57:00.000-07:00

Nå'n som undrar vad vi sysslar med i Esters Trädgård nu för tiden..? Det var ju onekligen ett tag sedan det dök upp ett nytt inlägg på den här bloggen...

Anledningen ser ni på bilden ovan - vårt växthusbygge som tar små steg framåt för varje dag som går. Helt utmattade kliver vi in genom dörren när kvällen går mot natt i hopp om att det största projektet någonsin i vår trädgård snart ska bli klart.

Ett tag var det lite segt.

För när den trärena stommen till huset väl var uppe, plockade vi ner den igen för att kunna komma åt att måla ordentligt i alla skarvar. Ett steg fram och två tillbaka...

Nu är den äntligen uppe igen och murarna har fått första grundputsen. Och det börjar kännas som om man är i ett riktigt hus, när man kliver över tröskeln!

Fortfarande återstår en väldig massa jobb - finputsen ska på, murarna ska målas, taket ska glasas, de sista fönstren ska skrapas, oljas, målas, glasas, kittas, några fönster ska tillverkas, golvet ska isoleras och markstenen ska läggas...

Ni ser - nästan färdigt. Hm. Eller inte.

Och när växthuset växer får trädgården växtvärk.

Jag rensar så mycket jag hinner, klipper bort en och annan överblommad pion, men det hjälps inte. Trädgården blir onekligen en smula försummad. Kanske är det därför den blommar så makalöst i år? I ett desperat rop efter uppmärksamhet?

Tja, vad vet jag.

Mer än att det är en sann lisa för själen att bygga ett drömhus till doften av Rosa helenae, 'Maidens Blush', 'Celestial/Celeste', 'Minette' och alla de andra raringarna. Att stanna upp en kort stund, dra ett djupt andetag och låta det sjunka in i medvetandet att allt det här härliga faktiskt händer.

På riktigt.

Så ut och stick näsan i en ros, med er!

Ester

Skottkärran blir snabbt full i en försummad trädgård....

Honungsrosen, Rosa helenae, slår rekord i år igen. Det är synd om äppelträdet, men helt oslagbart i fråga om skönhet just den här veckan.

Det är tur att man valt en vild och galen stil till trädgården redan från början. Då är det ingen katastrof om det blir lite si och så med rensningen ett tag. Och om det är lite stökigt ute, är det inget emot hur det ser ut inne...

Det är inte utan att vårt avundsjuka hus har börjat gnissla irriterat i dörrarna över det där bortskämda, vita lilla småsyskonet som tar all tid och kraft.

...och svavelpionen blev - rosa!

2011-05-19T07:04:00.000-07:00

I veckan slog den äntligen ut - min frösådda Paeonia mlokosewitschii! Och som de allra flesta fröplantor av denna art, blev den rosa.

Det är bara att erkänna att jag mycket hett önskade mig en gul.

Men när man tänker närmare på saken, blev färgen inte så dum ändå. Jätteläcker mot det brunröda bladverket står den som ett utropstecken i rabatten - och jag behöver dessutom inte flytta den på grund av färgen. Svavelpionen står nämligen granne med den rosa buskpionen, som är ett annat fröunderverk i trädgården. När jag sådde den, hoppades jag på en vit...

Nåja. Vad är väl en bal på slottet..;)

I vanliga fall brukar jag tycka att buskpionen är en smula "blaskrosa", även om jag älskar den högt för att den grodde, växte, överlevde vintrar i kruka och blommade, så att jag fick upp ögonen för det fantastiska med frösådder.

I år har buskpionen slagit rekord i knoppsättning och jag orkar inte ens räkna de många små ljuvligheterna.

Nu hoppas jag att det ska uppstå ljuv musik mellan den cericerosa mlokosewitschiin och den "blaskrosa" buskpionen, när den sistnämnda slår ut om några dagar.

Och jag har ju fortfarande några svavelpioner kvar att hoppas på...

Må så Gott!

Ester

Man måste ju matcha grannen..! Inte kan man gå och bli gul då, heller...

Buskpionen slår knopprekord i år.

Häcken är näck - nu visar vi allt!

2011-05-10T00:18:00.001-07:00

Ibland är det skönt att kunna gömma sig lite.

Att kunna hålla den allmänna röran så där lagom privat, att den inte sticker i ögonen på omgivningen...

Och det kan vi alla årets veckor - utom en. För när våren är som vackrast fäller vår nästan två meter höga bokhäck, Fagus sylvatica, bladen och lämnar fri insyn i trädgården från gatan. Med ens blottlägger den alla våra tillkortakommanden i fråga om flagnande fasader, murkna altanräcken och kvarglömda staketstolpar. Den visar vår oförmåga att ställa in trädgårdsredskap när de har använts (vilket i och för sig är hela tiden) och får oss att framstå som byns ärkebohemer (vilket vi kanske också är).

Som tur är går det fort över.

I vanliga fall brukar det ta mellan en och två veckor för häcken att bli helt grön igen, men i år gör värmen att det går betydligt snabbare än så - kanske går det på bara några dagar.

Sedan är det fritt fram att pussa och klämma lite på maken igen, när andan faller på ;o)!

Må så Gott!

Ester

Så här tät och fin blir häcken när det är sommar. Exakt hur hög den är vet vi inte - måttet som gäller är att Pelle ska kunna nå att klippa den från flaket på kärran till vår lilla och mycket fallfärdiga trädgårdstraktor.

När hösten kommer skiftar häcken färg och blir först gulmelerad för att övergå i terracotta.

De bruna bladen hänger med hela vintern och bildar en stadig mur mot gatan. Fast egentligen gillar jag inte ordet mur, eftersom det låter så ogästvänligt. Jag föredrar att kalla den vägg istället. Men hu så kallt det ser ut! Tur att det är långt kvar innan det är vinter igen.

Häng med till Liseberg!

2011-05-06T14:58:00.000-07:00

Den här helgen är det trädgårdsdagar på Liseberg i Göteborg. Massor av härliga växter, prylar och idéträdgårdar i en enda röra - och så människor förstås! Av alla de sorter. Glada, sprudlande kvinnor, överlastade med kassar med spännande innehåll. Muttrande makar med en inte allt för efterlängtad grävhelg för sin inre syn. Trendspanare med avvaktande hållning. Barnvagnar (utan barn, fulla av växter...) Och finsmakare med små rariteter varsamt nedpackade i påsar och burna som om de vore sköra som ägg.

I luften hörs ett enda stort sorl av skratt och ömsom glada, ömsom desperata tilltrop:

- Har du sett den här? Den är ju HELT ljuvlig... Går den hos mig, tror du?

- Men Guuud! Var ÄR bankomaten..? De tar ju inte kort!

Och så ett och annat budskap framviskat bakom sammanbitna tänder:

- Köper hon en grej till får hon gå hem...

Själv går jag runt och myser.

Tjuvlyssnar och suger åt mig atmosfären. Träffar några bloggkompisar, bland annat Monne och Göran på Alen Trädgård och Charlotte på Trädgårdsflow och får efterlängtade pratstunder. Och trängs framför sticklingsförsäljningen.

För även om det skulle kunnat vara betydligt fler idéträdgårdar och ett mer sammanhållet mässområde (så att man inte missar hela den bortre delen som jag... kanske fanns alla idéträdgårdarna där?) så är det i alla fall fest för trädgårdstokarna.

Har du lust att hänga med på en "mingelrunda"?

Håll i (strå)hatten, för nu kör vi!

Ester

Det ska vara dimmigt i år. Den här lilla magiska manicken finns i en idéträdgård med temat "Älvor & Troll" från Naturbruksgymnasiet i Dingle. Bilden längst upp i inlägget kommer också därifrån.

Vem får inte lust att krypa upp i den här skapelsen från företaget Westgardens monter, som ställts i ordning av Charlotte på bloggen Trädgårdsflow?

Westgarden säljer prylar från Laura Ashley Garden i Sverige.

En blommig soffa av floristelever från Munkeröds Floristutbildning i Göteborg.

En grön kudde i dubbel bemärkelse...

...med golvlampa i samma stil.

Läcker hängmatta av floristelever från Munkeröds Floristutbildning i Göteborg.

Får det lov att vara något sött till kaffet? Floristeleverna från Munkeröds Floristutbildning i Göteborg har bullat upp på vackraste duken.

Växter, växter....

Vårfina urnor på Liseberg.

Jag bara älskar de här ljusgrå korgarna... Har tyvärr glömt vems montern är...

...men den här bilden kommer från samma...

Mera krukor från Liseberg.

Minivattenfall i en naturinspirerad idéträdgård av Rångedala Plantskola (som ligger farligt nära mina hemtrakter...)

Mera dimma i Rångedalas monter.

Vilsamt grönt och vitt - och så en galen färgklick i solstolen.

Uddetorps Naturbruksgymnasium tolkar temat "Älvor & Troll".

...och blåregnet blommar... Suck! Vad vackert!

En färgglad "grön" pelare.

Nöjesfältet Liseberg är förstås mest karuseller och bergbanor för de allra flesta och inte bara trädgård. Själv har jag en given favorit bland attraktionerna i parken - Kaninresan. Ingen dödsångest, ingen centrifugalkraft och inget fritt fall.

Helt i min smak, faktiskt...

En uppnosig överraskning

2011-05-02T13:24:00.000-07:00

Glada överraskningar är alltid roliga! När jag vårstädade i den relativt nyplanterade delen av trädgården som vi kallar Skattkammarön, fick jag plötsligt se något som lyste i den röda trolldruvan. Där stod en narciss i gräddvitt och gult som satte näsan i vädret helt ogenerat. Men så är det förstås ganska avlägset att den här lilla sötnosen skulle skämmas för sitt utseende...

Själv funderar jag som bäst på var den kommer ifrån.

Narcissen har ingen etikett och står misstänkt intrasslad i trolldruvan, så den kan mycket väl ha följt med den hem från en växtmarknad för några år sedan. Eller så har jag helt sonika köpt lökarna från Botaniska i Göteborg, planterat dem, tappat bort lappen och glömt alltsammans...

Hur som helst skulle jag gärna vilja veta vad den heter.

Någon som vet?

Må så Gott!

Ester

Vem kan det här vara?

Dags att bekänna färg!

2011-04-27T00:14:00.000-07:00

I går hittade jag ett STORT mirakel i min trädgård. Min frösådda svavelpion, Paeonia mlokosewitschii, tänker blomma för första gången!

Jag trodde knappt mina ögon utan fick gnugga en extra gång - men jodå, där var de. Två hårt knutna knoppar som lovar ögongodis inom en snar framtid.

Plantan sådde jag den 28 februari 2007. Inte för att jag kan påstå att jag har något bestående minne av just den dagen, men så står det i alla fall på etiketten. Fröerna kom från STA's välsignade frölista och hade legat i blöt över natten. Hur många de var från början har jag ingen aning om, men fyra grodde så småningom och har lyckats överleva vintrarna i krukor nedgrävda i köksträdgården. En av de fyra har jag planterat på friland och det är kanske det den tackar för nu, när den har bestämt sig för att blomma.

Nu går jag här och väntar på att den ska bekänna färg.

Frösådda växter gör ju som bekant lite som de vill... Så det är bara att inse att det vore en ren lyckträff om min pion skulle slå ut i den "rätta" svavelgula nyansen. Men hoppas kan man ju alltid!

Dessutom tycker jag väldigt mycket om rosa också.

Och så har jag ju tre till, som kanske blommar nästa vår och som kanske, kanske... Ja, ni vet.

Vill ni dregla över fantastiska utslagna pioner kan jag rekommendera Eva Robilds och Görgen Perssons ljuvliga bok "Pioner". Den brukar jag plocka ner från bokhyllan när vintern känns på tok för lång. Önskar bara att boken kunde dofta också!

Må så Gott!

Ester

Lägg ägg!

2011-04-20T02:53:00.000-07:00

Det är något visst med ägg.

Formen är mjuk och rund - fast ändå inte alls rund, när man tänker efter. Inte som en boll i alla fall, utan just äggrund. Mera kraftigt rundad i ena änden och toppigare i den andra. Utan början och utan slut.

Hur som helst älskar jag den.

Formen smälter in så bra i trädgården och lovar att här kan det snart bli något mer, något nytt och spännande. Det är bara att vänta och se...

Kanske kommer känslan från min barndom på landet, där kycklingar och ankungar hörde till vårens ständiga mirakel och där ägghämtning var en del av vardagsbestyren.

Där mamma gjorde äggröra av äggula och socker till min bror och mig - och ryttarfrukost (äggröra med pressad apelsin i). Rena kaloribomben förklädd till C-vitamininjektion...

Här, i utkanten av byn där vi bor, får vi hålla oss till ägg av betong. Och det är inte fy skam det heller!

Glad Påsk på er!

Ester

Hönapöna får ett eget rede varje påsk och man kan riktigt se hur stolt hon är över sina ägg. Den här vintern har hon fått mycket stryk av snön och ett rejält hål i ryggen. Mycket sorgligt! Jag har stuckit några sticklingar i hålet och hoppas att de ska fylla ut så småningom.

Alla ägg är inte lika välkomna... Snigelägg som mycket väl kan vara av den bruna fula sorten hittar jag då och då när jag vårstädar trädgården. Ledsen för bildkvaliteten - den är verkligen usel... Men jag var lat och orkade inte byta objektiv.

Som äggulor lyser Crocus chrysanthus 'Gipsy Girl' med sina härliga ränder i brunrött.

Och här har vi äggröran i krokusform - Crocus x hybridus 'Cream Beauty'.

Om någon undrade vad jag ska göra under påskhelgen, så skingrar väl den här bilden alla funderingar?

Ett alldeles underbart traktorlass med torvblandad gödsel kom till min trädgård för några dagar sedan - och lyckan är fullständig...

Kärlek till er, alla generösa hästägare!

Plötsligt bara händer det

2011-03-30T13:19:00.000-07:00

Efter en vinter med massor av snö ända sedan i november, är det svårt att tro att det existerar någon annan årstid än istid.

Men så plötsligt en dag bara händer det!

Man öppnar ytterdörren och möts av solen, så där ljuvligt leende som den bara är på våren. Fräknarna vädrar morgonluft och håret rufsas av en vind som inte längre är iskall. Och med ens vet man att nu är det vår. Den går inte att stoppa längre! Vintern må komma med små illvilliga, desperata bakslag, men innerst inne har den gett upp.

I trädgården har flera rabatter och en del av gräsmattan kommit fram och för varje dag som går drar sig snötäcket allt längre ut i periferin. Kvar står vårens allra modigaste krabater – snödroppar, vintergäck, snöklockor, krokus och julrosknoppar. Jag kryper omkring på alla fyra med kameran i högsta hugg för att föreviga det ena undret efter det andra. Njuter av varje minut, lika överväldigad över den där känslan som jag blir varje år – känslan av att ”just det, det är ju SÅ HÄR det ska vara”.

Må så Vårgott allihopa!

Ester

Slanka krokusprinsessor har gjort sitt utbrytartrick och tagit sig ut genom lövtäcket...

...medan discodrottningarna Vinter och Gäck skakar loss en bit bort.

Lite mer blyga är julrosknopparna när de kikar upp ur jorden.

Snöklockor på väg upp.

Fortfarande ligger en del snö kvar, men det tar på den för varje dag som går. Jippie!

Återfall i fröträsket...

2011-02-24T03:30:00.001-08:00

I lördags kunde jag inte hålla fingrarna i styr längre, utan gav efter för vårlängtan och stoppade en del av mina fröer i jorden. Jag, som hade lovat mig själv dyrt och heligt att det INTE skulle bli så många frösådder i år, fann mig plötsligt stående med jord upp över armbågarna, ett fåraktigt leende på läpparna och alldeles för många sålådor i fönsterkarmarna.

Nåja. Det stora löftesbrottet inträffade egentligen redan för flera veckor sedan, när jag surfade in på några fröfirmors hemsidor – bara för att kika lite…

Ni kan säkert tänka er resten. För vad händer när en inbiten frömissbrukare frestas med den ena förföriska bilden efter den andra? Den lille ”frödjävulen” kryper upp på axeln och börjar viska i örat: ”Jamen, det blir ju mycket billigare om du sår sommarblommorna själv i år…” eller ”Du kan ju köpa perenner, de är ju bara att ställa ut och se’n dröjer det JÄTTELÄNGE innan de ska skolas om…” och så klassikern ”Växthuset blir ju snart klart… då måste det ju finnas lite plantor där också…”.

Som alla missbrukare som får ett återfall, föll jag tungt. Mycket djupare ner i fröträsket än jag varit på länge. Det sa klick, klick-klick och klick i rasande takt, när den ena beställningen efter den andra åkte ner i varukorgen och några dagar senare sa det duns, duns-duns duns i brevlådan. Och eko-eko-eko-ko-ko-o-o…. på bankkontot.

Men lycklig var jag! Att få hem våren i ett litet brunt kuvert, det är inte dumt det… Och att äntligen få lite jord under naglarna var rent av himmelskt.

Nu har de första små pionjärerna kikat upp ur en av sålådorna. Ömtåliga plantor av den skira vita rosenskäran Cosmos bipinnatus ’Psyche White’ såg dagens ljus i går, efter att ha stretat sig upp genom jordlagret med nacken först. Och jag är så stolt över mina förstfödda!

Hur jag, som sått alldeles för tidigt, ska få dem att växa lagom fort och inte bli till rangliga monster innan det är dags för utplantering i juni – det är en helt annan historia.

Må så Frögott allihopa!

Ester

Cosmos bipinnatus 'Psyche White' ser dagens ljus med nacken först och med mössan på. Jag brukar försöka pilla av frökapseln när jag har sprayat den med vatten. Ibland går det bra, ibland inte...

Vackra som fåglar, tycker jag...

När en frömissbrukare faller, faller hon tungt...

Lite fröporr för den som inte kan hålla sig!

Ulla Hasselmarks härliga "Fröbok" har jag läst om flera gånger - och nu är det nog dags igen. I alla fall borde jag läsa på så-tiderna lite bättre...

Men vad skulle det här vara bra för?

2011-01-21T10:00:00.000-08:00

Men Matte!!! Vad skulle det vara bra för, att plantera en monsterros i trädgårdens bästa klätterträd!?!

Och en honungsros, till på köpet?

Jamen, den STICKS! Och jag kommer inte NER!

Nej, är man katt och heter Gustav förstår man nog inte vitsen med att låta en klängros ta över ett träd på det här viset. Och visst - så här års ser det faktiskt mest ut som ett jättelikt skatbo, det får jag ju hålla med om...

...men när sommaren kommer, under den där magiska veckan i juli, när humlorna blir skvatt galna och jag funderar över att sova ute under rosen bara för att få somna till alla de ljuvliga dofterna - då är det annorlunda!

Till och med för en katt.

(Och han kom ner, sent om sider, kan jag meddela alla orolig läsare...)

Må så Gott!

Ester

Sydländsk skönhet på visit

2011-01-17T11:26:00.000-08:00

Heuchera 'Southern Comfort'

Runt vårt gula hus har jag planterat växter i gult, koppar och aprikosrosa - och så förstås en del rödbladigt. Kärleksörten 'Matrona', alunroten 'Palace Purple' och kopparstarr hör till stomväxterna. Men i höstas inhandlades också några nya sorter av alunrot. Jag hade länge sneglat på vackra 'Marmelade' och när den fanns på STA's växtmarknad slog jag till, även om jag hört att det är svårt att få den att trivas i min zon och i min jord. Det var bara det att några försäljningsstånd längre bort såldes en annan skönhet - 'Southern Comfort' - som såg nästan exakt likadan ut och som dessutom skulle vara betydligt mycket mer härdig.

Vilken skulle jag välja? Inte lätt alls.

Men - varför nöja sig med att ha ihjäl en växt? När man kan göra någon odlare glad och köpa två..? Sagt och gjort! De åkte med hem båda två och nu har jag insett att det är bäst att visa åtminstone den ena av dem här på bloggen - innan snön försvinner och jag upptäcker att de har lämnat in för gott...

Men visst är de läckra tillsammans i sin lite pudriga, dova färgskala, 'Southern Comfort', 'Matrona' och kopparstarret - så länge det varar?

Här är en annan sida av huset med kärleksört 'Matrona' alunrot 'Palace Purple' och kopparstarr, inbäddat i silvriga lammöron. Jag gillar lamöronen jättemycket, men brukar försöka klippa bort blommorna på de här som agerar kantväxt. De gånger jag inte hinner, ser rabatten väldigt rörig och felplanerad ut.

Många tycker att kopparstarr, Carex buchananii, ser visset och tråkigt ut. Men jag tycker att det bidrar med ett härligt, yvigt rufs och med en färg som sticker ut. Och jag bara älskar det! Kanske beror det på att det liknar mitt hår..? Hm. Har inte tänkt på det förut...

Här är gamla trotjänaren, alunroten 'Palace Purple', i en matta av lamöron. 'Palace Purple' tillhör inte de mest uppseendeväckande av alunrötterna, men jag gillar den skarpt. Den har funnits i min trädgård i tio år och växer vidare bara jag planterar om den ibland. Dessutom frösår den sig gärna så att man får fler plantor - och gillar man inte det, är det bara att klippa bort blomställningarna innan de fröar. Men de flesta av bebisarna blir lika mörka som mammorna, så hos mig får de gärna bli fler.

Må så Gott!

Ester

Häng med till skattkammarön!

2011-01-13T00:27:00.000-08:00

I maj för snart två år sedan tog vi äntligen i tu med en av skamfläckarna i vår trädgård - lekstugehörnet. Här stod en gul, ganska skabbig lekstuga på som ingen längre lekte i och runt om den växte massor av ogräs. Så vi bestämde oss för att skänka bort stugan till syskonbarnen, (som har en snickarkunnig far!) och göra något nytt av platsen.

Eftersom man måste gå över bäcken på en liten låg träbro för att komma dit, kom döttrarna på att trädgårdsdelen kunde heta Skattkammarön och det passade mig bra, eftersom jag tänkt plantera lime-gult och rödbladigt i rabatterna.

Hörnet vetter både mot gatan och granntomten och ramas in av en bokhäck som kommit lite olika långt i höjd. Här står också ett gammalt äppelträd som vi tror är sorten 'Filippa'. Det gjorde hela projektet lite mer komplicerat, eftersom vi blev tvungna att höja marknivån runt trädet. Att bara skotta upp jord runt stammen hade varit ett säkert sätt att ta död på stackars Filippa, som behöver syre utmed stammen för att inte barken ska ruttna. Istället gjorde vi en "tub" av markduk som vi fyllde med stenar närmast stammen. Sedan fyllde vi på med jord runt om. Och än så länge fungerar det bra!

Med ett gäng storgatsten och en hög singel formade vi en gång med en rundel i mitten. Det blev också en plats för en bänk under äppelträdet och några upp-och-nervända dansk-sjöstensplattor i gången. Det senaste är vi inte riktigt nöjda med. Det blev lite rörigt med så stora plattor i den smala gången, så i år funderar vi på att kapa av dem så att det blir bättre proportioner.

Fortfarande fattas både en del växter och den gjutna bänken finns bara som en idé i mitt huvud. Dessutom vill jag plantera en rödbladig bokhäck runt det lilla trädgårdsrummet, eftersom jag tycker att det supersnyggt med dubbla häckar. Tanken är att den inre häcken ska vara lägre, men tillräckligt hög för att man inte ska kunna se över den när man sitter på bänken.

Än så länge har jag varit för snål för att köpa plantor till häcken. Istället har jag försökt ta sticklingar, men utan större framgång. Jag har också funderat på att så, men har inte fått tag på fröer ännu. Det är ju också ett vågspel när det gäller färgen. Så jag får väl knalla iväg till plantskolan och bita i det sura äpplet...

Må så Gott!

Ester

Hej då lekstugan!

I september 2009 var det dags för plantering.

Förra sommaren hade det börjat växa till sig på Skattkammarön. Gulbladig plister, en gul Allium som jag har sått och det gula gräset Milium effusum 'Aureum'. Plistern växte så bra att jag flyttade den till mittrundeln i stället, tillsammans med Alliumen och...

...då blev det plats för några fynd från STA's växtmarknad - klockvippan x Heucherella 'Alabama Sunrise' och en Saxifraga stolinifera som förmodligen inte kommer att överleva i vårt klimat, men jag kunde inte låta bli att testa. Snygg var den i alla fall...

På Skattkammarön växer också gulbrokiga plistern 'Anne Green' och gulbladiga tremastarblomman 'Sweet Kate'.

En annan favorit är dagliljan 'Chicago Royal Robe' som blommade tokmycket förra sommaren.

Nu ser vi framåt!

2011-01-01T04:16:00.000-08:00

Gott Nytt År alla trädgårdsvänner!

Trädgårdsåret 2010 har lagts till historien och 2011 tar sina första stapplande steg. Det är dags för en liten tillbakablick, ett litet fyrverkeri som hyllning till ett år då vi lärde oss mycket om hårt arbete - i trädgården, men kanske framför allt i våra yrkesliv. Vi har drivit företag i motvind, med allt vad det innebär av sömnlösa nätter och arbetsdagar som aldrig ville ta slut. Och med den otänkbara tanken i bakhuvudet att om det inte går vägen, om vi inte lyckas vända, måste vi lämna vårt hus - och vår trädgård.

Det går inte riktigt att beskriva den känslan.

Men en sak är säker - den ger motivation. Och kraft att kliva upp varje morgon och streta vidare. Dag för dag och vecka för vecka, hur tungt det än är.

Nu har det vänt.

Företaget går bra igen och vi kan dra en lättnadens suck, fyllda av nya erfarenheter och nya lärdomar.

För mest av allt blev 2010 ett år då vi lärde oss vikten av framtidstro. Att man visst ska plantera träd, gräva om rabatter och börja bygga växthus, även om man inte vet säkert att man kommer att få njuta av resultatet.

Att låta bli vore det samma som att ge upp och då har man redan misslyckats.

2011 kommer att bli väldigt annorlunda.

Ett år då vi fortsätter marschera framåt, med fjolårets erfarenheter i ryggsäcken, men också med en helt ny, medvetenhet om vår förmåga.

Det ger trygghet om något.

Må så Gott!

Ester

Sötaste trädgårdstomtarna!

2010-11-28T09:25:00.000-08:00

Trädgårdspynt i all ära - men de sötaste trädgårdstomtarna, det har i alla fall jag!

Det händer då och då att de förgyller trädgården med sin närvaro. Sällan i sällskap av några grävredskap, men ändå...

Kanske är det inte att undra på.

Med en mamma som är mer än lovligt galen i blommor och grönt, är det helt i sin ordning med en motreaktion.

- Asfalt, har de sagt med något drömmande i blicken, ända sedan de var små och insåg det omöjliga i att cykla trehjuling på singelgångarna.

Att den ena av de små nissarna dessutom har grodfobi och den andra ogillar att bli smutsig, gör ju inte det hela lättare.

Hur som helst är de de i särklass vackraste blommorna i min trädgård.

Puss på er, älsklingar!

Utan er vore det inte värt att odla något över huvud taget.

Matilda

Karoline

Må så Gott!

Ester

Tid för hängmattan..?

2010-11-02T12:22:00.000-07:00

Det blir inte mycket gjort nu.

Vardagarnas trädgårdstid försvann definitivt med sommartiden och nu är det helgerna som gäller. Man blir lite frustrerad när det blir kolmörkt klockan fem på eftermiddagen, lagom till dess att man dragit på sig trädgårdsbyxorna.

Frustrerande - men kanske också lite skönt.

För det är inte utan att det ska bli ganska mysigt att krypa inomhus ett tag, tända ljus och drömma om nästa vår.

Tid för hängmattan - om det nu inte hade varit så blött och kallt...

Jag har förstås ingen hängmatta ännu - men väl två hängmatteträd!

Det är två ullungrönnar, Sorbus 'Dodong', som ska få äran att vagga mig och resten av familjen till sömns under lata sommardagar. Om sisådär tio år.

Det är till att ha framtidsplaner...

Än så länge är ullungrönnarna varken kraftiga eller gamla nog för att orka bära några latmaskar överhuvudtaget. Träden har bara tio år på nacken och det vet jag bestämt eftersom jag, stolt som en tupp, lyckats ympa det ena alldeles själv. Tvillingen fick jag "färdigympad" samma år av C, som jobbade på trädgårdsskolan där jag gick.

Ullungrönnen är ett av mina favoritträd, med sitt kraftfulla växtsätt, sina frodiga blanka blad, pampiga blomklasar och praktfulla rönnbär. För att inte tala om den magnifika, färgsprakande sista föreställningen innan löven faller till marken.

Det är träd med mervärde!

Så blunda en stund, tänk solig sommardag, hängmatta med vit virkad spetskant, en ståhatt neddragen över ögonen och känn det stilla gunget när du vaggas till eftermiddagslur under de skuggande kronorna.

Ljuvligt!

Bara tio år kvar...

Får nog spetta ner lite extra gödning till våren - nå'n som har någon dunderkur i bakfickan?

Må så Gott!

Ester

Så här vacker var ullungrönnen första halvan av oktober.

Det växer ett hus!

2010-10-09T11:10:00.000-07:00

Den här sommarens mest framgångsrika odling har varit ett hus...

Det är fortfarande i "krukstadiet" och inte riktigt fullvuxet, men på god väg!

Fröet såddes för sisådär en tio år sedan då jag, som jag berättat tidigare, fick ett växthus i 30-årspresent. Det var dock ett frö av det mer svårflirtade slaget och tog god tid på sig att gro...

Men - tro't eller ej - den här våren började det växa!

Först med en gjuten grund, sedan sten för sten med begagnad betonghålsten. Maken kämpade på med det tunga jobbet, lite varje dag. Jag höll andan, tassade runt som en orolig hönsmamma, sådär som man gör när man har en liten fröplanta i ett känsligt stadium. Måtte det fortsätta växa. Måtte han inte tröttna...

-Vill du ha lite kaffe, älskling..? Jag kommer ut med det med det samma! Lite saft? Inga problem! (Jag fixar gärna ner månen också, bara du bygger mitt växthus!)

Och det har gått framåt. Nu är allt murande klart och de första delarna till stommen har kommit på plats! Nu väntar en vinter med fönsterrenovering och målning.

Äldsta dottern tycker att muren, med sina välvda nischer, är så fin att vi inte behöver göra så mycket mer.

- Mamma, det är ju snyggt med en ruin i trädgården..!

Men jag ser fram emot nästa sommar, när huset kanske, kanske kommer att bli färdigt.

Ett kombinerat växthus, uterum och en fotostudio. Och kanske lokal för en och annan kräftskiva. Här ska mina hårt prövade

fuchsior, Agapanhus och änglatrumpeter få bo på vintern och här ska jag driva upp fröplantor i mängder! För att inte tala om alla skrovmål vi kommer att lura knotten på under ljusa sommarkvällar...

Tänk att lite betong kunde göra en trädgårdstok så lycklig!

Må så Gott!

Ester

Muren som vänder ryggen mot norr ska putsas och målas vit.

Så här såg bygget ut från sidan härom dagen.

Och här har vi byggmästaren själv: Pelle-Goding.

Du har nog gröna fingrar, trots allt. I alla fall när det gäller att få hus av glas att växa...

Puss på dig för allt jobb du lägger ner!

Nu har de hjul igen!

2010-09-27T00:58:00.001-07:00

Det är bara att inse - nu är det verkligen höst.

Trädgården förbereder sig för vintern och låter perennerna vissna ner, löven dalar sakta mot marken och kvällarna blir allt mörkare.

Hu, tänker jag. Var tog sommaren vägen? Sommaren, med all den där trädgårdstiden jag skulle ha..?

När jag väl har deppat färdigt över det ofrånkomliga, infinner sig nästa insikt:

Ska det bli något gjort, får det bli NU.

Med insikten kommer energin. Häftig och oväntad som ur en het isländsk gejser och lika osinlig som höstregnen över min plätt på jorden.

Gummistövlar på, spaden i jorden - klara färdiga, GRÄV!

Plötsligt ska allt som inte blev bra i rabatterna rättas till. Och det är en hel del...

Först måste den lime- och rödbladiga rabatten grävas om. Där har humusen tagit slut och hela rabatten har sjunkit ner i ett dike. Mera jord och gödsel! När jag nu ändå är igång är det lika bra att dela lite. Eller mycket..! Och den där Codonopsisen, den var visst inte så lyckad där med sin blekblå färg - men var ska jag göra av den? Kanske i den rödblåa rabatten? Men då måste jag förstås flytta riddarsporrarna... Hm, var skulle de kunna stå då?

Så kommer insikt nummer tre:

Flyttkarusellen har dragit igång. Nu har de hjul igen - växterna.

Må så Gott!

Ester

På håll ser Lime- och rödbladiga rabatten rätt okej ut...

...men tittar man nära är allt i en enda röra! Hostan 'Golden Tiara' håller på att kvävas av revsugan 'Braunherz' och det är minst sagt trångt om saligheten.

Det är bara att sätta igång!

Upp med dem bara! Dags att börja om från början.

Men det är klart, vissa saker drar man sig för att flytta in i det längsta. Här växter eldtöreln Euphorbia griffithii 'Fireglow' i en plastkruka för att inte ta över hela rabatten...

...något som inte hindrat den från att rymma i alla fall. Vissa växter har mer livskraft än de behöver!

Men vem kan motstå de härliga färgerna hos 'Fireglow', inte minst nu på hösten?

Efter några dagars hårt grävande är "diket" fyllt med brunnen stallgödsel och ny matjord.

Nu är bara det roliga kvar - planteringen!

Så här blev det! Inte så stor skillnad - mer än för växterna. De har fått nytt livsrum och massor av god mat till nästa år.

Tid att skörda!

2010-08-14T12:35:00.001-07:00

Augusti är skördetid!

Morötter, lök, kålrabbi, tomater och squash fyller snabbt skålen när det är dags att fixa middagen och det är svårt att sluta plocka. Det blir alltid mer än vi orkar äta.

Vår köksträdgård bjuder på slösande grönt, gult, rött, orange och purpurfärgat överflöd. Den senaste tidens regnande har gjort att det växer så att det knakar och växtbäddarna formligen svämmar över.

Vid den här tiden på året önskar jag att jag var mästerkock. En sådan där person som kan slänga ihop något fantastiskt kulinariskt av alla råvaror på fem röda. Men tyvärr - den här trädgårdstoken har ingen vidare tumme med kastrullerna...

Så hallå , Tina, Tarek, Ernst och Jamie, var är ni när man behöver er som bäst?

Skulle inte tacka nej till en lättfattad grön receptsamling just nu.

Eller en kock...

Må så Gott!

Kryddväxterna i rundeln tycker att utrymmet är för snålt tilltaget.

Gul squash lyser upp bland de stora prassliga bladen.

Gul mangold hittade jag hos Anna i Vimle.

Rödbetor 'Bulls Blood' är jättesnygg - till och med med hål i bladen...

...och så till sist de här små gynnarna som ger frasen "att spricka upp i ett leende" en ny dimension.

Tack S för plantorna!

Sköna helenae fyller trädgården med sång

2010-07-15T03:21:00.000-07:00

I särklass vackrast i min trädgård just nu är honungsrosen, Rosa helenae. Med sina långa kraftiga grenar har hon lyckats täcka in ett helt äppelträd och ger det en makalös andra blomning - och en makalös doft. Det räcker att öppna ytterdörren för att känna den och jag kan inte annat än att jubla av lycka tillsammans med humlor och bin.

De är i extas!

Med sitt storslagna surrande överröstar de alla andra ljud och det är som att befinna sig i publiken när en enorm kör framträder i ett operahus. En humlas mjuka surrande blir till ett mäktigt dån tillsammans med alla de andras.

Och jag skyndar att njuta.

Ställer ut en stol och läser en stund under hela härligheten.

Plockar in små buketter för att slösa med doften inne.

Och förundras över blommornas olika stadier från dag till dag.

För underbart är som bekant kort.

Redan har de första kronbladen börjat falla till marken och om några dagar kommer den att vara täckt av krämvit rosensnö. Och föreställningen, med ljuv musik för både näsa, ögon och öron, är över för den här gången.

Men tills dess är vi i himmelriket, humlorna och jag.

Må så Gott!

Ester

Ett riktigt paradisträd.

Det finns mycket annat som är vackert också...

... och nävan 'Patricia' har fått glädjefnatt.

Det är bara att stämma in i låttexten... "Just nu, vill jag leva, just nu!"

101 bruna små äckel

2010-06-29T03:05:00.001-07:00

...98 tjopp!...99 tjopp! 100...tjopp! 101... Splash!

Jag må vara en snäll flicka på dagarna, men när skymningen faller förvandlas jag till en blodtörstig Cruella De Vil med avlivning på agendan. Med saxen i högsta hugg drar jag ut i mörkret som den värsta gerillasoldat för att försvara mitt territorium och jag skyr inga medel i jakten på de bruna inkräktarna...102! 103...107 - attack!

I vanliga fall brukar jag ha stor respekt för allt levande, men gränsen går definitivt vid små, slemmiga, bruna äckel.

Mördarsniglar.

De hittade hit på hösten för två år sedan. Första året hittade vi kanske tio stycken. Andra sommaren tio eller tolv. I år är vi redan uppe i 112. Ganska symboliskt, med tanke på att det är nödnumret till SOS... Men den siffran håller säkert inte ens över kvällen. De spanska skogssniglarna är här för att stanna och det är bara att gilla läget.

Och det går ganska bra, än så länge. Visst äter de, men när de inte är fler klarar sig växtligheten undan med lite hål här och där. Jag bävar dock för nästa sommar, när sniglarna lär vara betydligt fler. För om jag lyckats hitta 112 stycken, kan jag ju bara gissa hur många jag INTE hittat, som lägger ägg, som blir sniglar, som lägger ägg...

En snigel kan få mellan 300 och 400 barn på en säsong.

Inge vidare odds för en saxbeväpnad gerillasoldat.

Men jag har bestämt mig för att inte hänga läpp. Utan se varje avklippt snigel som en seger för trädgården. Sniglarna går inte att utrota, men väl att hålla efter.

Och det finns fördelar också - det är numera helt ofarligt att ta emot växter från trädgårdar med sniglar. Det kan liksom inte bli värre...

Här kommer lite bilder av annat, betydligt mycket mindre äckligt, brunt som håller till i min trädgård just nu.

Må så Gott!

Ester

Irisen 'Vitas Fire' är inte det minsta äcklig...

...och det är inte kopparstarret, Carex buchananii, heller. Här är en planta som invaderats av blommande revsuga. Efter blomningen blir revsugan vackert melerad i cremevitt, aprikosrosa och brunt. Jag har köpt den namnlös på en växtmarknad för länge sedan.

Den rödbladiga töreln, Euphorbia, har jag heller inget namn på men den bidrar med brunröda färgklickar i rabatten. Jag brukar klippa mina som klot när de börjar blomma. Dels för att reducera antalet fröplantor och dels för att den gärna lägger sig när det regnar.

Revsugan Ajuga reptans 'Braunhertz' breder gärna ut sig, men det gör inget i den här rabatten. Där får de mjuka upp gränsen mellan planteringen och singelytan.

Brunnävan Geranium phaeum blommar i sällskap av Nepeta 'Six Hills Giant'.

Och Marit, den här är till dig...

...för jag kan ju inte låta bli att visa min gödselhög, när jag nu skriver om brunt..!

Fast den skulle passat ännu bättre i ett inlägg om guld.

Jag lever - i trädgården...

2010-06-14T13:22:00.000-07:00

Ja - vad skriver man på bloggen efter flera veckors tystnad? Förlåt, kanske? Eller Hello, I'm still alive..!

Inte vet jag. Men lever gör jag i alla fall - i trädgården och inte framför datorn...

Visst har det varit mycket jobb ett tag. Men egentligen är det de långa, ljusa kvällarnas fel att ni blivit försmådda.

Kvällar som gjorda för ogräsattacker, snigeljakt och allmän tillhyfsning.

Skiner solen går skyffeljärnet varmt och regnar det, är det alltid något som behöver flyttas till en annan rabatt. För att inte tala om alla småttingar som ska skolas om och alla primadonnor som behöver bindas upp. Och gödsel som ska köras ut.

Minuter blir till timmar som tickar iväg i farlig fart. Och när ljuset obönhörligen tar slut tassar jag in i mitt tysta, sovande hus och rasar i säng, utmattad, jordig upp över öronen och lycklig som få.

Vem sätter sig vid datorn då?

Inte jag, i alla fall.

Det händer så otroligt mycket i trädgården just nu och jag vill inte missa en endaste liten blomma. Jag vill hinna sniffa på syrenerna och liljekonvaljerna, klappa på lammöronen, höra humlorna surra och fåglarna sjunga, njuta av alliumens lila fyrverkeri och känna att nu - nu är det sommar och trädgårdstid. På riktigt. Inte snart eller se'n, utan nu.

Men det finns hopp för mitt bloggande trots allt. I dag blev jag injagad innan mörkret föll. Inte av någon arg hund eller min hungriga familj, utan av knotten. Och där har jag mött mina övermän, så små de är.

Må så Gott!

Ester

Det börjar växa i grönsaksträdgården, även om våren varit osedvanligt kall och bönorna dukade under i första sådden.

I lime- och rödbladiga rabatten har Euphorbia griffithi 'Fireglowe' fått fnatt och rymt ur plastkrukan. Just nu gör den verkligen skäl för namnet!

Violer, aklejor och blåsvingel.

Maffiga Phlox divaricata 'Clouds of Perfume' både blommar och doftar sagolikt.

Det börjar fyllas på med växter i bäckrabatten.

...och om ni inte hör av mig på ett tag, så vet ni var jag är!

Min ljuva lilla punkare

2010-05-08T06:13:00.001-07:00

Får jag lov att presentera en av mina tulpanfavoriter? Hon heter Tulipa 'Ancilla' (ur kaufmanniana-gruppen) och är en riktig tuffing. Trots rådjurens omilda behandling kommer hon tillbaka år efter år utan att knota, när många av hennes släktingar kastat in handduken för länge sedan.

Söt och vän, välsvarvad och färgstämd - så länge molnen regerar på himlen. Men skenet bedrar...

...för när solen tittar fram, förvandlas min ljuva lilla tulpanflicka till rufsig punkare helt utan kompromisser! De milda, rosa- och krämfärgade kronbladen öppnar sig och avslöjar ett inre av knalligt gult och rött som slår knock-out på betraktaren. Och får alla belackare av "blod-och-var"-färgkombinationen att baxna.

- Ja, glo bara, här är jag - och jag ber inte om ursäkt, säger hon, och stirrar en i vitögat utan att sänka blicken.

En tjej med attityd, helt enkelt.

Och jag älskar henne, just därför.

För uppkäftigheten, för den stolta nacken och för att hon saboterar färgschemat i min rabatt. Med 'Ancilla' i rabatten blir den visserligen aldrig perfekt, men å andra sidan heller aldrig tråkig och slätstruken...

Må så Gott!

Ester

Knalliga färger möter solen.

'Ancilla' kan växa på de mest underliga platser. Här har löken skickat ut blomman genom stenmuren. Hur löken hamnat där kan man fundera över - kanske en rest efter mössens vinterförråd?

Ingen panik... Alla på en gång!

2010-04-28T07:34:00.000-07:00

Det är bråttom nu! Växterna pressar nymornade skott genom jordskorpan och det finns ingen hejd på växtkraften. Rosenrotens bulliga rosatonade knoppar trängs som fyndgalna kunder på en osedvanligt fördelaktig rea.

- Jag var först, flytta på dig! Hörredudu, den där kvadratcentimetern var nog allt min, den...

Överallt poppar det upp nya små lökar eller knölar och det händer massor bara på några dagar. Ibland vill jag dra i bromsen och konservera ögonblicket för att säkert hinna med att njuta.

Jag, som längtade så efter att sätta igång och jobba i trädgården, vet plötsligt inte var jag ska börja. Som åsnan mellan hötapparna står jag där och vet inte om jag ska dela perenner eller klippa ner fjolårets, köra ut gödsel eller ge mig på grönsakslandet eller...

Det finns arbetsuppgifter i det oändliga och det vill till att begränsa målen för att man inte ska känna sig alldeles oduglig när dagen är slut.

Jag blev intervjuad en gång när vintern just höll på att övergå i vår. Då sa reportern att hon egentligen tyckte bäst om trädgården just då, när allting låg framför henne och alla drömmar fortfarande var realistiska. Och för att hon fortfarande hade kontroll.

Just nu förstår jag precis vad hon menade...

Ändå är det nog ganska nyttigt att tvingas släppa kontrollen en smula. Att inse att allt inte kommer att bli gjort och att det inte är hela världen.

Att det är viktigare att hinna lukta på tibasten, bedåras av blåsipporna och känna hjärtat slå kullerbyttor av trädgårdslycka.

Må så Gott!

Ester

Rabarbern vecklar ut skrynkliga blad mot solljuset.

Nunneörten 'Beth Evans' letar sig upp genom löven.

Julrosor utan namn...

...som är så här härliga på nära håll.

Grodperspektiv på mässan

2010-04-15T12:28:00.001-07:00

Det var många grodor på trädgårdsmässan Nordiska Trädgårdar i år.

Jo, jag vet. Det där skulle kunna tolkas på två sätt... Och visst - det fanns nog en och annan groda utan fyra ben i montrarna också, även om mycket var roligt och inspirerande. Men det tänkte jag låta passera här och istället fokusera på de små djuren.

Jag är nämligen väldigt förtjust i grodor, både levande och konstgjorda.

Att kalla det en ny trend vore förstås helt upp åt väggarna - grodorna hoppade in i våra trädgårdar för ganska länge sedan och det är snarare lite uppseendeväckande att de fortfarande är kvar.

Kanske beror det på ett visst bröllop, där en helt vanlig kille från Ockelbo ska förvandlas till prins senare i år. Och det är ju inte helt otänkbart att det kommer att vara någon form av kyss inblandad i det hela heller... Inte för att jag ser några likheter mellan den unge mannen och en groda, men sagan är söt - och grodorna lika så!

Så det är bara att lyda uppmaningen här nedanför...

Vilken groda pussar du?

Må så Gott!

Ester

Mässdax!

2010-03-31T12:15:00.000-07:00

Så var det dags för årets trädgårdshändelse! I morgon bär det av till huvudstaden i goda trädgårdsvänners lag. Det kommer att snackas en hel del under de många biltimmarna - trädgård, trädgård och åter trädgård... Härligt!

På fredag är det mässan som gäller hela dagen. Jag har bland annat tänkt gå på Annika och Evas föredrag på eftermiddagen. Någon annan som ska dit då, så kanske vi kan stråla samman på en liten bloggträff för oss om inte är där på lördagen?

Bilderna i det här inlägget är från en rabatt som kallas något så oromantiskt som "tillbyggesrabatten". Den går i lila, violett, rost och aprikosrosa och löper runt en del av huset och runt vår baksidesaltan. Bilderna är tagna under våren och halva sommaren. Mer bilder kommer en annan gång!

Må så Gott - hoppas vi ses!

Ester

'Queen of Night' tätt omslingrad av klematisen 'Tage Lundell'.

En av de få drottningar jag sett blomma - rådjuren vet däremot väldigt väl hur de smakar!

Här har Alliumen blommat över och står kvar med vackra fröbollar. Nävor och stäppsalvian 'Caradonna' står för färgen.

Mera 'Caradonna'!

...och lite till... och så rosen 'Leander' som doftar underbart.

Bondpermis och ogräslycka

2010-03-26T12:33:00.000-07:00

Det ligger en oförsvarlig mängd bilder i min dator och väntar på lite ordning och reda. Och tyvärr, kära bilder, de som väntar på något gott får nog fortsätta vänta ett tag till... Jag vet inte riktigt hur det gick till, men plötsligt var datorn avstängd och jag fann mig liggande på alla fyra i en av de få rabatter som blivit av med snötäcket.

Bondpermis, helt enkelt.

Men jag njöt av varenda sekund! Med sekatören i högsta hand gick jag loss på de vissna perennerna, trots att jag vet att det är alldeles för tidigt, men jag kunde bara inte låta bli. Ett och annat ogräs åkte med det också och det var så roligt!

Ska försöka komma ihåg den känslan i mitten på juni, när våtarven fullkomligt exploderat i hela trädgården... Ogräslyckan, alltså...

Som tur är tillhör jag inte dem som blir deppiga av vintern - jag tycker att det går ganska bra, även om jag vårlängtar som en galning. Men så kommer våren med en dag som den här och formligen sköljer över mig med den där känslan av att "just det, det är ju så här det ska vara..."

Nu är vi där, hör ni, där vi ska vara!

I rabatten vid huset sträckte de här nymornade vännerna på sig. Det är helt otroligt att det låg drivor av snö här för bara några dagar sedan. Men oktoberstormhatten, Aconitum carmichaelii, verkar ha bråttom i år.

The only way is up! Med böjda nackar pressar sig en av mina frösådda julrosor upp genom jordskorpan. Här har den ännu kvar bladen, men dem brukar jag annars klippa bort på våren. De är ofta lite skabbiga efter vintern och kan bära med sig svampangrepp från förra året. Dessutom kommer det snart nya, fräscha blad igen.

Här har vi lite "odopad" krokus. Det verkar som om lökväxterna har fått glädjefnatt i den tjälfria jorden - jag har aldrig haft snödroppar i knopp, samtidigt som krokusen blommar.

Men det är inget jag inte kan vänja mig vid!

Ooops! Vad har vi här? Det är ingen överdrift att det som göms i snö kommer fram i tö...

Så går det när man jobbar i trädgården in i det sista och bara ska vänta tills innehållet tinar, innan man kör in skottkärran. Hm. Inget att rekommendera...

Men ett maffigt riktmärke på hur mycket snö det legat i grönsaksträdgården är den allt, när man tänker på att den inte syntes alls för bara lite sedan.

Må så Gott!

Ester

Håll i er, skåningar - vi har dopat våren!

2010-03-19T12:12:00.000-07:00

Nä. Jag trodde inte heller mina ögon när jag kom hem i dag. Men efter att ha gnuggat ögonen ett par gånger, dragit på storstövlarna och pulsat genom knähög snö för en okulär besiktning på nära håll, var det bara att konstatera att vi har krokus i en rabatt! Trots snötäcket runt omkring. Men, tänker vän av ordning, hur hänger det ihop? Det finns ju ingen snö runt krokusen?

Och ni har så rätt! Krokusen tittar upp ur ett snöfritt lager av granris och den som tittar noga ser att det lyser lite misstänkt under hela härligheten...

...så det är bara att erkänna.

Vi har dopat våren!

Under den snöfria granrisringen ligger en ljusslang och alstrar värme. Tanken var att det skulle lysa så där lite lagom magiskt genom granristäcket i rabatten runt vår lilla damm. Men det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig och jag bestämde mig för att ta bort slangen.

Så kom första snön, andra snön - och efter etthundrafemtiofjärde snön var det inte längre någon som kunde hitta ljusslangen. Eller få upp den, för den delen.

Så där har den legat och gjort Vattenfall rysligt rikt och oss lika fattiga...

Men vad gör det i dag, när alla elräkningsslantarna har köpt oss lite för tidig vår?

Och mycket, mycket trädgårdslycka!

Så här ser det ut i rabatten lite längre fram, när flocktulpanen Tulipa tarda lyser med sina bedårande enkla, gula blommor. De växter mitt i en sprängfylld plantering av funkia, så det är ett smärre underverk att lökarna lyckas ta sig upp genom det pansartjocka rotsystemet varje vår. För den spetsiga spaden lyckas definitivt inte ta sig ner...

Jag hittar tyvärr ingen bra bild av rabatten i sommarskrud. Då ser den ut som en stor lagerkrans. Här har den fått första frostknäppen och kastat in handduken.

Så här vackra höstfärger fick funkiorna ett år. Jag älskar dem i det här stadiet, innan de blir slemmiga och trista.

...och hör ni! Våren går framåt här i Västergötland också, även utan doping!

För bara några dagar sedan var Hönapöna helt försvunnen i snödrivan. I går kom huvudet fram - och i dag syns både ryggen och magen.

Snösmältning är det vackraste ord min mamma vet.

Efter den här vintern är jag beredd att hålla med!

Må så takdropp, allihop!

Ester

Buxbom och ett brustet hjärta

2010-03-11T02:52:00.000-08:00

Den här vintern har gått hårt åt det vedartade i min trädgård. Flera gånger har jag varit ute och skakat av nedtyngda grenar på buskar, häckar och klippta figurer, men efter ett tag nådde snön så högt, att det inte gick. Mina formklippta vänner syntes helt enkelt inte längre.

Det var bara att ha is i magen och vänta på snösmältningen.

Här om dagen kom den äntligen! Med plusgrader på dagarna och en sol som visste var den tog, reducerades snötäcket ordentligt - och jag jublade!

Tills jag såg mitt hjärta. Mitt älskade, bulliga buxbomshjärta hade brustit av tyngden från snömassorna.

Stora hål gapade i bladverket och det såg helt enkelt eländigt ut. Grenarna hade frusit fast i snön och sedan dragits med neråt när snötäcket sjunkit undan.

Nu var goda råd dyra! Skaren vägrade släppa taget om grenarna och inte förrän maken kom med vassa grävspaden, lossade de från sin förtöjning i skaren.

Några kvistar var redan ohjälpligt förstörda, men som tur var inte alla. Nu håller jag tummarna för att de grenar som klarat sig ska hitta tillbaka till sin ursprungliga plats så att "hålen" täpps igen, när plantan tinar.

Kanske kommer det en ny vår trots allt - även för brustna hjärtan?

Må så Gott!

Ester

Så här ser hjärtat ut på sommaren, när rabattrosorna blommar runt omkring.

Här är en annan favorit och jag kallar henne för Hönapöna. Från början skulle hon ha blivit ett klot, men så gick hon i närkamp med en snöhög den första vintern, och såg mer ut som en höna när våren kom. Så varför spjärna emot, när hon själv var så tydlig med vad hon ville bli?

Kanske är det dags för en ny omformning den här våren. Än så länge syns inte minsta spår efter Hönapöna under snön. Misstänker att hon tagit sitt pick och pack och emigrerat till Skåne, där man länge haft god hand med gröna höns...

Det finns ganska många buxbomsklot i min trädgård, eftersom jag gillar den mjuka men ändå strikta formen tillsammans med andra växter. Här är kloten av sorten 'Polar' som är en av de mer härdiga. Jag tycker att den är svårare att formklippa än de "gamla vanliga" sorterna med något mindre blad.

Här har vi Hönapöna igen. Visst ser hon ut att vara stolt som en tupp över sina nylagda betongägg?

Här är fler ägg tillsammans med ett buxbomsklot "på gång". För sju, åtta år sedan hade jag turen att hitta ett helt flak med rotade buxbomsticklingar i Tyskland. Det har tagit lång tid, men nu börjar de ta form i trädgården.

Häckarna i köksträdgården är också av buxbom som jag dragit upp som sticklingar. Än så länge är häckarna ojämna, eftersom plantorna har olika åldrar, men jag drömmer om när de blir stora och stadiga och jämnt klippta allihop. Mums!

Just nu är det så mycket snö i grönsaksträdgården, att man inte ser var gångarna går.

Här är en buxbom som jag kallar för "hålet". Jag tycker att den är snygg tillsammans med vissna fröställningar. Bilden är tagen förra vintern, en dag när snön såg ut som florsocker.

Välkommen hem!

2010-02-26T00:22:00.000-08:00

Visst är det ganska befriande att odla i krukor? Man kan ta ut svängarna lite mer och experimentera, väl medveten om att alltsammans ändå ska bytas ut inom en snar framtid... Det som inte blev bra förpassas raskt till glömskans kvarter - medan det som lyckades får bilda stomme i tankearbetet med nästa årstids kruka.

Det här är min entrékruka (eller en av dem...) som jag planterar med årstidens mumma. Själva krukan fick jag av kusin A-C i Skåne och jag har älskat den högt sedan dess. Kanske är det inte högsta mode med en terracottafärgad kruka med snirkligt mönster, men jag tycker om hur den framhäver växterna och samarbetar med den milda gula färgen på vårt hus.

Bilden ovan visar pencéer i dämpade aprikosrosa och lila toner tillsammans med ett kopparstarr med fjolårsgräs.

Häng med på en liten visning av några planteringar som fått mig att känna mig välkommen hem!

Pencéer i terracottafärger bildar underplantering till en bedårande liten hängsälg.

Här är en vårkruka med både perenner och ettåringar. Bollvivan och det gulrandiga gräset grävde jag upp ur rabatten, medan Campanulan, den limefärgade rabatteternellen och svarta violen 'Molly Sanderson' kom från plantskolan. Molly var från början en stor planta som jag delade i flera bitar.

Här är det höst och krukan är fylld av en liten vit aster, vitbrokig murgröna och en helt underbar vit bärljung, som tyvärr inte är härdig hos mig. De vita skyarna i bakgrunden är snötöreln 'Diamond Frost'.

Ängeln har jag fått av Carina och Ken på bloggen "Trädgårdsdrömmar". Välkomststenen har döttrarna målat.

Cerise cyklamen, rosa-röd perenn ljung och gulbladigt penningblad. Och så 'Filippa' förstås - äpplena, menar jag. Limeigt gulgröna och med lång hållbarhet om de får ligga ute utan frost.

... och har man inget annat vackert att sätta i krukan kan man alltid plantera en katt!

Må så Gott!

Ester

Jag gödslar med lik...

2010-02-13T04:19:00.000-08:00

Jag gillar stallgödsel. Det har nog inte undgått någon läsare av den här bloggen… Stallgödsel som ger min usla trädgårdsjord en härligt mullig struktur och får plantorna att skjuta i höjden som gängliga tonåringar under sommarlovet.

Men jorden i rabatterna döljer också andra, mer makabra hemligheter.

Jag gödslar med lik – också.

Lugn, lugn. Det är inte så att det är förenat med livsfara att förlägga kvällspromenaden till trakterna kring min trädgård, bara för att någon planta visar upp en blekt gul nos och skriker efter mera näring. Invånarna i min lilla by går trots allt säkra – så länge de är tvåbenta, i alla fall.

Nej, jag talar om de fyrbenta offer som brukar ligga på vår dörrmatta så gott som varje morgon under de snöfria årstiderna. Luddiga, näpna små näbbmöss, mullvadar med finmejslade händer och en och annan mus/råtta av större modell.

Och så en eller två katter, belåtet sittandes bredvid som stoltheten personifierad.

- Titta matte, så duktig jag är! Jag har gjort min plikt som familjens jägare och nedlagt ett byte vid din dörr. Och om du sätter in en kattlucka kan jag leverera det direkt till sängen, så att du ser fångsten direkt när du vaknar. Så slipper du vänta ända tills du halvt medvetslös stapplar ut till brevlådan… Vore inte det en förbättring, jag menar, de är ju ändå bäst medan de fortfarande är lite varma..?

Hm. Skulle inte tro det. Kattlucka – no way.

Istället suckar jag lite sorgset, letar reda på en planteringsspade och tar med det lilla offret på en stilla färd mot den sista vilan under en rosenbuske. Jag tröstar mig med att den stackaren kunde fått en betydligt mer obehaglig viloplats än under ’Minette’, ’Rose de Rescht’ eller under himmelska blekrosa ’Celestial’.

Eller för att citera Anne på Grönkulla, när en mus dränkt sig i såsen till puddingen:

- När man tänker på det, är det ett ganska romantiskt slut – för en mus.

Må så Gott!

Ester

Sommar i vita rabatten

2010-02-01T08:03:00.001-08:00

När sommaren kommer till vita rabatten förvandlas den ganska platta planteringen till en grönskande djungel. Perennerna skjuter i höjden och bildar "mur" mot uppfarten till huset och plötsligt känns grönytan under vår stora ek som ett eget rum.

Här svävar högresta liljeblommande tulpanen 'White Triumphater' över grönskan i juni. Jag skulle gärna ha fler vita 'fjärilar', men det verkar som om sorten försvunnit ur handeln. Eftersom den blommar så sent, slipper den oftast undan illvilliga rådjursattacker. I månadsskiftet maj-juni brukar de ha hittat annat att festa på. I bästa fall i skogen...

I juli blommar de vita namnlösa liljorna runt "buxbomshålet". Till vänster i framkant skymtar den lilla och rent vitblommande funkian 'Snowflakes' och framför rabatten står vita krukor med snötörel, Euphorbia 'Diamond Frost' och en vitblommande Agapanthus som jag frösått. Jag blev stolt som en tupp när plantorna blommade första gången och väldigt glad när en av dem visade upp vita blommor.

Här blommar vita liljor, vita rosor (som jag flyttade i höstas för att de stod för mörkt...) och franskt kungsljus, Verbascum chaixii 'Album' inbäddade i vitmalört, Artemisia ludoviciana 'Silver Queen'. Vitmalörten är sprider sig gärna i rabatten, men jag gillar att den bäddar in grannarna med silver. Den är inte heller svår att rycka upp, om man skulle ogilla placeringen den har valt. Det kan vara bra att klippa ner den en bit, så att den bryter nya skott och står lite stadigare. Annars lägger den sig lätt och tar alla grannarna med sig i fallet.

Mera vitmalört, Artemisia ludoviciana 'Silver Queen', tillsammans med en ros som jag glömt namnet på. Rosen blommar flitigt sommaren igenom om man putsar bort vissna blomklasar.

Här är rabatten från "utsidan", det vill säga sedd från uppfarten. Här växer bland annat röd Euphorbia, violer, fagertrav, olika sorters klematis och tre ståtliga exemplar av tuvrör, Calamagrostis x acutiflora 'Karl Foerster', som skapar en sirlig "skärm" mot trädgårdsrummet bakom. Efter en bra sommar utan slagregn kan gräsen stå gulnade i givakt hela hösten och vissa år, utan för mycket blötsnö, är de fortfarande vackra när det är dags att klippa ner dem på våren.

Favoritkantväxten i vita rabatten är en vit, fjärilsliknande viol som blommar från maj månad och ända till dess att frosten tar den. Jag har köpt den namnlös på en skördefest, så jag vet inte vad den heter - kanske vet ni? Jag har också en blå, som är lika rikblommande. Här väller den ut framför krukan med randgräs, Phalaris arundinaceae 'Picta'.

Vit brunnäva, Geranium phaeum 'Album' bildar lätta, vita moln i rabatten.

Frösådd vit bergvallmo är kortlivad, men kommer tillbaka varje år i vita rabatten. Varje höst smular jag sönder några frökapslar i rabatten för säkerhets skull. Än så länge har den här raringen skonat mig från färgmässig olydnad, men vem vet - rätt vad det är blir de kanske turkosblå allihop...

Vitt franskt kungsljus, Verbascum chaixii 'Album', och vidjehortensia Hydrangea arborescens 'Annabelle'.

Tuvrören blommar tillsammans med vitt höstflox och gulbladig mattram. Den sistnämnda sprider sig gärna vilt, men jag tycker om skiftningen i bladfärg som de tillför. När de ser skräpiga ut kan det vara bra att ta till saxen - inte minst för att minska antalet fröplantor.

Må så Gott!

Ester

Oskuldsfullhet och okynne i vita rabatten

2010-01-27T06:21:00.000-08:00

Vitt - oskuldens och renhetens färg, står för lugn och harmoni i trädgården. Men min vita rabatt är mer okynnig än oskuldsfull. Varje vår slår den ut i blom med vita snödroppar, vit krokus 'Jeanne d'Arc', vit tibast, vit julros och så långt är allt harmoniskt och bra.

Det är bara det att rätt vad det är kommer det gula och violetta krokusar som små katter bland hermelinerna. De verkar aldrig hört talas om att rabatten numera har ett vitt tema. Och jag muttrar, gräver, flyttar, tittar strängt på de små olydiga, gräver igen och flyttar... Ändå blir de bara fler.

När sommaren kommer blommar den frösådda vallmon som skulle bli vit - i laxrosa. Storklockan blommar i renaste vitt - och blått. De franska kungsljusen blir vita - och gula. Den underbara vita violen täcker kanterna med vita skyar - och blå. Så håller det på, sommaren igenom. Jag gräver, flyttar och väntar på det perfekta året ska komma, när min vita rabatt är vit på riktigt.

Ibland funderar jag på att ge upp, tillåta mer färg och kanske plantera in blått för att framhäva det vita. Men det är svårt att släppa en idé när man inte sett den genomförd.

Så här såg i varje fall vårfloret ut förra året - när de värsta färgmissarna flyttats undan!

Pionens röda skott trivs med vit vårstjärna, Chinodoxa.

Vit vårstjärna och vitt ormöga.

Sjömanshjärtat är en näpen vårfavorit. Betonghjärtat har jag gjutit hos Ken och Carina på bloggen Trädgårdsdrömmar.

Fylld vitsippa, troligen namnsorten 'Vestal'.

En del av vita rabatten i månadsskiftet april-maj. Buxbomsfiguren är en kasserad påfågel, som jag håller på och formar om. Kanske ska jag klippa ur ett nyckelhål, om jag lyckas samla tillräckligt med mod att sätta saxen i busken...

I vita rabatten klänger en vårblommande klematis utan namn. Jag har frösått den från namnlösa fröer och tycker att den är jättevacker med sitt vinröda fäste och sina röda nerver i den gräddvita blomman. Den blommar om på sensommaren, men då är den mer helvit.

Variegerad liljekonvalj sprider sig lika villigt som den vanliga, men på våren är den en välkommen färgklick i rabatten. De vita blommorna doftar lika härligt som den ursprungliga.

På våren är det stora skillnader mellan den rödbladiga styvklematisen Clematis recta 'Purpurea' och den vanliga gröna. Men när sommaren kommer kan jag inte längre se vilken som är vilken. Båda plantorna kommer från en av mina frösådder, så egentligen borde jag inte använda sortnamnet.

I nästa inlägg blir det sommarblomning i vita rabatten.

Välkommen tillbaka!

Ester

Lime, choklad och en näve hallon

2010-01-15T06:08:00.000-08:00

Det händer då och då att jag försöker skapa en färgstämd rabatt. Vanligtvis brukar det stanna vid just "försöka", för även om jag är väldigt sträng mot mig själv när jag planterar första gången, blir det ju som bekant gärna fler planteringstillfällen längre fram. För vad gör man när man står där med impulsköpen som egentligen inte alls får plats och vintern närmar sig med stormsteg?

Man planterar. Gräver en grop, trycker ner rotsystemet och slår dövörat till när färgläran gör sig påmind i bakhuvudet.

- Huvudsaken är att den stackars plantan överlever vintern. Jag kan alltid flytta den till våren, säger jag till mig själv med en bedräglig övertygelse i rösten.

Hm.

För på våren har man ju så gott om tid..?

Tja, ni vet hur det är. När våren kommer har jag glömt alltsammans, får syn på den nya lilla växten, funderar över vad det kan vara och bestämmer mig för att vänta och se. Och när den blommar i helt fel färg är det mitt i sommaren och alldeles för varmt att flytta något...

Och även om jag flyttar plantan till hösten, brukar det som av en händelse alltid smyga sig in något nytt misstag.

Same procedure as every year, James...

Men - det finns ett undantag. En långsmal rabatt som går i lime- och brunrött mot en snart klippfärdig häck av mörkgrön idegran. Den är min stolthet, eller min fullträff, som en djupt avhållen trädgårdsbloggkompis uttrycker det

Varför just den klarat sig från de värsta färgkrockarna? Egentligen har jag två teorier:

1. Det är bladfärgerna som anger tonen, och de finns ju under hela säsongen så att man ser hur det blir redan när man planterar.

2. Rabatten är anlagd i ren, komposterad hästgödsel eftersom vi hade lite ont om matjord just då. Det gör att alla växter exploderat i omfång och att det därför inte varit aktuellt att lägga till nya - snarare att ta bort.

Förmodligen är det en blandning av båda...

Här är den i alla fall - min lime och chokladrabatt, toppad av en näve hallon!

Må så Gott!

Ester

Euphorbia griffithii 'Fireglow är snyggt anstruken av rosa innan den börjar blomma. Då blir den mer orangebrun i bladen och får en knallorange blomma. Här kramar den en tulpan av okänd sort. Den är, liksom tulpanerna på den översta bilden, planterad som 'Wilhelmsord', men saknar den fyllda blomman och de vackra vågiga bladen som de flesta av de andra har.

Här har sommaren kommit och tulpanernas färgklickar är borta. Istället tar en annan rödbladig Euphorbia plats, liksom hostor, mossflox, daggkåpor, gräs och revsuga.

Här växer också en blodbok som jag hittat som fröplanta för många år sedan, och som jag formklipper för att den ska bli en rödbladig cylinder så småningom.

Hostor, Heuchera och rödbladiga revsugan 'Braunherz'. Den sistnämnda är ett riktigt ogräs, men mjukar upp övergången mellan rabatten och en singelyta, och är därför förlåten.

Glada små fröplantor av gräset Milium effusum 'Aureum' tittar upp där de har lust. Moderplantan är borta för länge sedan, men det kommer nya om man inte rensar för hårt.

Kung i rabatten är hakonegräset Hakonechloa macra. Namnsorten är jag inte helt säker på, men det kan vara 'Alboaurea'. Han är lite seg i starten, men blir bara vackrare och vackrare med tiden. De brokiga bladen bakom Heucheran är gullflocka, Hacquetia epipactis 'Tor'.

Hostan har inget namn längre. Kanske kommer etiketten fram en gång, när det är dags att dela plantan...

Hakonegräs, gullflocka, Hosta och Heuchera.

Ett trädgårdsår i backspegeln

2009-12-31T04:18:00.001-08:00

Ett år har förflutit i vår trädgård. I backspegeln undrar vi smått var det tog vägen - det var ju alldeles nyss som snödropparna tittade upp, som krokusen färgade marken gulviolett och magnolian slog ut med så många blommor att jag inte ens orkade räkna. Just då stod tiden stilla i små, sköra lyckoögonblick. Men när våtarven skulle bekämpas tog tiden ett jätteskutt och ville inte alls räcka till... Så är det nog med tiden i trädgården - den liftar ömsom med snigeln, ömsom med X2000.

Första januaridagen 2009 skimrade av rimfrost och solsken och gav hopp om ett ljust trädgårdsår. Och visst blev det det! Ett år med flera premiärer och uppfyllda trädgårdsdrömmar.

Häng med på en tur genom 2009!

Februari bäddade in trädgården i snö. Våren kändes avlägsen - men längtan desto större.

I mars reste sig julrosknopparna ur myllan med en fascinerande växtkraft. Klang och Jubel - Våren är här!

April bjöd på vita blåsippor under äppelträdet.

Skir grönska och bedårande löjtnantshjärtan i maj.

Juni är sommarfyrverkeriets månad. I torvpartiet fanns inga hämningar när rododendron, azalea och primula slog ut i full blom.

I slutet av juni hade vi vår första trädgårdsvisning för Trädgårdsamatörerna. Vi, och våra godhjärtade vänner, slet som djur några dagar före visningen och bestämde oss för att det skulle bli första och sista gången... Men när visningsdagen kom hade vi så roligt att vi tog tillbaka beslutet på stående fot. Tack alla ni som kom och gjorde dagen så inspirerande!

Juli - med rosenblom. Honungsrosen i äppelträdet får humlorna i extas. Juli var också premiär för vår trädgård i bloggvärlden. Det var också något av det roligaste vi gjort!

Augusti gav färgmättnad och mognad.

September och allt var grönt och skönt. Och lite vitt och rosa.

Pelle byggde en bäck och trädgården fick ett nytt ljud. Porl!

Oktober och tidlösan bredde ut sig i mattan av vintergröna.

November och nybäddat i grönsaksträdgården. Här sover alla plantbebisar under eklövstäcket.

December och stjärnflockan har försett sig av vinterns bling-bling. Hon strålar lika vacker på årets sista dag, som under sommaren. Tur att man inte varit framme med saxen!

Och vi är tillbaka där vi började, med rimfrost och solsken - och hopp om ännu ett ljust år.

Tack alla härliga bloggare för era inspirerande och uppmuntrande kommentarer, och framför allt för era fantastiska bloggar. Ni gör mig varm om hjärtat!

Gott Nytt Trädgårdsår!

Ester

Bock i örtagård

2009-12-14T01:23:00.000-08:00

Det finns vissa, utvalda horndjur som är välkomna i min trädgård - tidigare inlägg till trots... Det här gröna med ljusslingan, till exempel. Han överlämnades i min vård en dag för flera år sedan, naken och ganska mager, men med en benstomme som lovade gott. Det var grannarnas mysiga pappa/svärfar/farfar E som kom med honom, sedan jag beundrat ett annat exemplar som tagit form i E:s slöjdarhänder.

-Varsågod! Jag tyckte att du skulle ha en egen bock, sa han lite förläget när han lämnade över gåvan. Och jag var överlycklig!

Att bocken dessutom nöjer sig med en meny av granris från skogen, och bara kräver föda en gång om året vid första advent, gör inte saken sämre!

Egentligen är han vackrast "naturell" utan ljusslinga, men med tanke på de många mörka timmarna vid den här årstiden, får han stå ut med lite tingel-tangel så att vi ser honom.

Utan ljusslingan syns min behornade vän bara i dagsljus. Gräset i bakgrunden är gulnat randgräs som lever sitt liv i en betongkruka. Där håller den sig på plats - till skillnad från i rabatten, där den kan bli lite väl närgången mot sina grannar...

Små prydnadsäpplen i mossa får bli dagens färgklick.

Må så Gott!

Ester

Bling-bling och regntunga skyar

2009-11-25T05:57:00.000-08:00

Regnet det bara öser ner... I alla fall hos mig. Det har det gjort länge. Nästan så länge jag kan komma ihåg, faktiskt. Och det är inte utan att man börjar bli en smula trött på eländet! Så trött att jag snart lägger mig ner i leran och vrålar som en bortskämd treåring i mataffären.

Jag vill! Jag vill! Jag VIIIIILL! Se solen, alltså, om någon missade det.

Men jag misstänker starkt att det inte hjälper. Det kommer ingen bekymrad vuxen som plockar upp mig i knät och blåser bort de där regntunga skyarna, hur gärna jag än vill.

I stället drar jag på regnstället och storstövlarna och försöker se det vackra i den bruna sörjan som en gång var min trädgård.

Och visst finns det skönhet fortfarande - trots allt. Även om man måste vara snabb för att hinna fånga det på bild mellan skurarna...

En våt kamera är som bekant en sur kamera.

Den lilla björkspirean, Spiraea betulifolia 'Tor', har hängt på sig alla sina diamanter på en gång. Kanske är det så man tar sig igenom höstmörkret - genom att frossa i bling-bling och glittra som solen på egen hand?

Sparrisdimman är fortfarande grön och skön med inslag av små röda bär. Nästan lite julig.

Det glittrar om svartaronian, Aronia melanocarpa 'Hugin', också.

Själv ska jag gräva i smyckeskrinet och se om jag kan hitta något som kan lysa upp mörkret. Kanske strassörhängena från den där gången när jag klädde ut mig till drottning Silvia? Eller mammas gamla brosch med glaspärlor, som jag åtrådde så hett när jag var fem?

Må så Vått!

Ester

Med klövarna i syltburken...

2009-11-12T04:23:00.000-08:00

Who??? Me..?!! Ätit något..?? Inte vad jag kan påminna mig om...

Sa du purpurkål..? Hm... Måste tänka efter...

Du menar de där mörka bladen som stod och skräpade i grönsaksträdgården..?

Borta, säger du..? Och rådjursspår överallt..? Ehhh...

Skulle du HA kålen till något? Kokat den i spadet till den rimmade läggen..?

Jamen, det kunde du väl sagt, då... Typ.

Arg..? Bara förnamnet? Har du ingen humor...

Rådjursstek..!?! Nä, vet du vad, nu sticker jag!

Rosor till far

2009-11-08T13:47:00.001-08:00

Det är bara att erkänna. Fars Dag har aldrig varit så viktig för mig. Jag har alltid känt att det har varit viktigare vad vi gör för någon i vardagen, än det vi tar oss för under en enstaka dag skapad med kommersens välsignelse. Det tycker jag fortfarande, men den här året är ändå annorlunda.

Min pappa är sjuk och plötsligt blir alla högtider så mycket viktigare än förut.

Så här får du, pappa, och alla ni andra, en riktigt härlig Fars Dags-ros i present. Tuffa, friska och levnadsglada 'Alexander' som fortfarande kämpar på i rabatten trots att så mycket annat gett upp för länge sedan.

Må så Gott!

Ester

All you need is löööv!

2009-10-27T22:07:00.000-07:00

Visst är det härligt med alla löv som faller ner på marken!

Som ett fluffigt täcke bäddar de in mina växter i väntan på vinterkylan och gör barfrosten mindre elak. Här, där den skyddande snön blivit allt mer sällsynt, är löven en riktig guldgruva.

En stor del av löven hamnar i torvpartiet under den stora eken - både på egen hand och med hjälp av en härligt kraftfull lövblås. Jo, jag vet. Jag borde skriva med hjälp av lövräfsan, om jag ska vara trädgårdspolitiskt korrekt. Men har man en gång jobbat med en riktig lövblås och dessutom lever i skuggan av en rejäl ek, är det lätt att välja en halvtimmes oljud framför dagar av tungt arbete och blåsor i händerna.

När löven faller är det svårt att se var gräset och funkiaplanteringen slutar och fontändammen börjar.

Azaleorna har vackra höstfärger, precis som Bergenian 'Vinterglöd'.

Efter snöfallet för en tid sedan förvandlades de ståtliga oktoberstormhattarna till plockepinn. Några fick följa med in och bli snittblommor tillsammans med sirliga ax av vackra prydnadsgräset Molinia 'Transparent'.

Mera plockepinn! Ullungrönnens rosa bladskaft ser nästan konstgjorda ut.

Det finns lite färg kvar i rabatten vid huset. Kopparstarr, brokbladig revsuga, daglilja, palmstarr, rödbladig Euphorbia, lammöron och massor av kärleksörten 'Matrona'. Henne fyndade jag för några år sedan på en plantskola som reade sina sista exemplar för tio kronor styck. Jag köpte allihop. Lycka!

Cirkeln av björnbärsrankor har varken början eller slut - precis som trädgårdsåret. För även om mycket känns vemodigt avslutat när löven faller under hösten, finns redan knopparna klara för nästa års löv. Det ger framtidstro om något!

Må så Gott!

Ester

Vi har en plan...

2009-10-18T10:27:00.001-07:00

...och det är ingen bouleplan, även om det kanske ser så ut. Och nej, den har inte något att göra med kassaskåp och dynamit heller - även om det för all del skulle behövas!

Vår plan är en växthusplan och i dag blev den klar!

Här, mitt på alla stenarna, ska min minst tioåriga glashusdröm bli verklighet och det är knappt jag tror att det är sant.

Det här huset har jag nämligen fått i födelsedagspresent - två gånger... Första gången fyllde jag nolla. Andra gången femma - och nu, om något år eller så, är det dags för nolla igen.

Så ni förstår att det är stort, när projektet tagit ett så stort kliv som till markarbetena!

Var sak har sin tid, om man säger så...

Skämt å sido! Jag har fått så väldigt mycket annat av min härlige make under de här åren, inte minst alla stenmurar i trädgården, så jag är nöjd och glad ändå. Men det här växthuset har blivit ett stående skämt i vår familj varje gång någon bemärkelsedag närmar sig, så jag kunde inte låta bli att berätta historien för er, så att ni förstår vilken stor dag det är!

Nu väntar jag med spänning på resten av bygget...

Den här helgen har också ägnats åt att rädda livet på diverse småplantor. Jag gräver ner dem med kruka och allt i grönsakssängarna och när alla löven fallit bäddar jag åt mina småttingar med dem.

De brukar överleva vintern ganska bra på det viset, även om det mer liknar en kyrkogård än en barnkammare. Rest in peace - i varje fall till våren.

Växthuset är ett tidlöst projekt, så att säga...

...väldigt mycket tidlöst!

Må så Gott!

Ester

Det rinner!

2009-10-08T12:59:00.001-07:00

Vår trädgård har fått en ny del - och ett nytt ljud!

Kanske kommer ni ihåg bilderna från bäckprojektet tidigare i somras, när det var i grävstadiet?

Nu är den alldeles nya bäcken färdig och porlar för glatta livet.

Bäcken har varit Pelles projekt, från idé till genomförande, och den blev så fin!

Fortfarande saknas en del växter, men det är ju som bekant inget problem för en trädgårdstok, snarare ett privilegium... Och där kan jag definitivt inte låta bli att lägga näsan i blöt!

Träbron leder till en nyanlagd del av trädgården som tonårsdöttrarna raskt döpte till "Skattkammarön". För att bättra på känslan letade de upp hushållets gamla, bortglömda mynt i diverse valutor och kastade dem ner i bäcken. Önskningar som "Jag vill bli rik" varvades klädsamt med "Fred på jorden", allt eftersom slantarna landade som blänkande smycken på bäckbotten...

Är det tema, så är det!

Aster dumosus 'Apollo' står som ett vitprickigt klot vid brofästet. Om frosten håller sig i skinnet kanske klotet blir mer vitt än grönt! Håller tummarna...

Bäcken börjar med en "källa" från en stenhög.

Hela bäckfåran - innan vi började plantera (och städa...)

Det lilla fallet landar i en liten damm, där pumpen ligger.

Ett och annat löv och kronblad följer med strömmen i bäcken.

Må så Gott!

Ester

Nu blommar det i Lilla Enköping!

2009-09-23T12:01:00.000-07:00

Det blommar så att det slår gnistor om det i vår "Enköpingsrabatt"! Stora sjok av rejäla, yviga, robusta höstblommande perenner anger tonen i en plantering som är väldigt olik de andra i vår annars så "plottriga" trädgård. Planteringen kom till för några år sedan efter ett inspirerande besök i riktiga Enköping - en stad med parker som inte lämnar någon oberörd.

Åk dit om du inte har varit där!

Primadonnan i min lilla hyllning till staden är fläckflockeln, Eupatorium maculatum 'Atropurpureum', med sina gammalrosa kvastblommor, sina purpurröda stjälkar och sin härliga doft av nyslaget hö. Här samsas hon med namnlös höstflox, (kan det kanske vara Phlox paniculata 'Bright Eyes'?) Fackelblomster, Lythrum salicaria, och en namnlös höstaster.

Självklart kan vår lilla "Enköpingsrabatt" inte mäta sig med orginalet - men jag gillar den ändå! Hoppas ni gör det också!

Må så gott!

Ester

Miscanthus-gräs av okänd art, (kanske elefantgräs?) tillsammans med fackelblomster, Lythrum salicaria, och purpurklätt, Lychnis coronaria. I bakgrunden skymtar fläckflockeln, Eupatorium maculatum 'Atropurpureum'.

Rabatten sedd från sidan. Fackelblomster, fläckflockel och vit blåverbena, Verbena hastata. I förgrunden skymtar röd- och gulbladig smällspirea, Physocarpus opulifolius 'Diabolo' och 'Dart's Gold'.

Brokbladig drakmynta, Physostegia virginiana 'Variegata'. I förgrunden syns blomvilliga och mörkögda nävan Geranium 'Patricia'.

Mmmm... Mylla!

2009-09-20T14:07:00.000-07:00

I helgen har vi varit i vår guldgruva... Eller rättare sagt på. Närmare bestämt på familjen W:s välfyllda gödselstad, med underbar komposterad hästgödsel. Årgångsgödsel av hög kvalitet, så väl nedbruten att det inte går att vare sig se eller lukta sig till vad den varit från början. Bara härlig, smulig, svartbrun mylla. Mmmmmm...

Jodå. Snålvattnet rann till och med det kom det otyglade habegäret smygande.

Det började med några beskedliga handlastade lass på vår lilla lastbil - och slutade med traktor modell större med frontlastare och en enorm tippkärra. Fyra jättelika lass, närmare bestämt.

Nu har trädgårdens bakgård ändrat karraktär från kirschkålsodling till gödselberg.

Det är bara att hugga tag i skottkärran och börja köra ut växtkraft till de många behövande områdena i trädgården.

En liten osolidarisk röst sitter i bakhuvudet och viskar att hur ska det där berget hinna bli utkört på rabatterna före vintern, men än så länge slår jag dövörat till och njuter av den härliga synen.

Om inte annat kan vi kanske prova slalomskidorna på hemmaplan den här vintern..?

Må så gott!

Ester

Monster i trädgården!

2009-09-03T11:43:00.000-07:00

AAAJ! Det river lika stora sår i hjärtat som i singelgången, när grävarmonstret släpps lös i trädgården. Men vad gör man när luftelledningen till huset ska grävas ner? Man får trösta sig med att det bara är singel och inte, gud förbjude, växter som tuggas ner av monstret. Och så förstås tanken på att vi aldrig mer kommer att vara sista hushållet i byn som får strömmen tillbaka när någon vildsinnt Gudrun eller Per virvlat förbi.

Ny, rostig trädgårdsdekoration? Nja, inte den här gången. Men skulle monstret glömma sin skopa, hittar vi säkert någon plats för den... Här i sällskap av Hosta 'Halcyon' och Rhododendron 'Cunninghams White'.

Men det är klart - grävarmonster har sina fördelar också! Här har det trollat bort grässvålen utmed en av gångarna och snart, om bara vädergudarna och arbetslusten står oss bi, kommer det att porla en liten bäck i sluttningen.

Finliret vågade vi förstås inte lämna till något monster på larvfötter. Det fick de tvåbenta ta hand om... Grannen och förste grävardrängen Oscar kämpar på tillsammans med Pelle. Jag? Jag höll ju i kameran. Jättetungt, jag lovar...

Här har monstret lagt ett ägg. Pelle hoppas att det kryper ut en liten grävmaskin lagom till jul.

Grekvädden, Knautia macedonica, frösår sig ohämmat och min tanke med små luftiga vinröda blommor elegant invävda bland rosorna runt buxbomshjärtat kom på skam. Istället blev det kvävda rosor och tynande lavendel under monstermassan, som visserligen är vacker - i lagom doser...

- Det är väl inte den där skrikiga illrosa? Frågar besökarna, när de tittar på min stora phlox-driva just innan den slagit ut. Och jag får erkänna lite skamset att jo, det är det. Jag vet inte vad hon heter, för hon kom till vår trädgård alldeles i början när lappar inte var så viktigt, men jag älskar henne ändå - mitt illrosa phloxmonster.

Här har vi djävulen själv - smällspirean 'Diablo' med köttiga fröställningar.

Det blir inte alltid som man tänkt sig... Rabatten i rosa och cerise fick helt oväntat en orange kompis. Rönnen brukar inte hänga på det här viset, men årets rönnbärsexplosion har förvandlat den till en pendula-form.

Det här monstret håller på att växa ur krukan. Kannan som höll sig på beskedlig höjd hela förra sommaren, verkar ha fått tillväxthormoner i år... Eller så är det hästgödseln jag bottnade krukan med, när planteringsjorden höll på att ta slut.

Nå'n som ser rosen? Nähä. Men jag klandrar er inte. "Klättrande" nävan 'Rozanne' har tagit över hela showen medan vita rosen 'Schneezwerg' kämpar för att hålla näsan över vattenytan. Tanken var att nävan skulle skyla de tråkiga kala nedre delarna av rosen - och det gör den ju med besked!

Ringdans á la rödbetsmonster. Det var länge sedan ordet "primör" hade något med verkligheten att göra i den här grönsaksbädden...

Monstermyntorna har nästa gömt grodprinsen för världen - och vad värre är - för alla pusskandidater. Visst ser han lite uppgiven ut, stackaren?

Inget annat att göra än att ta fram saxen! För vem vill ha en ledsen groda i trädgården?

Må så gott!

Ester

Ögongodis och droppar av blod

2009-08-21T07:24:00.000-07:00

En skål gott och blandat - rosa sockervadd, lakritssvärta och så några droppar av blod mitt i allt sammans! Fuchsians blommor bjuder på en fascinerande rikedom av former och färger.

Häromdagen bestämde jag mig för att ta kameran till hjälp och dokumentera de fuchsior som blommade. Här är resultatet - så låt er väl smaka ur gotteskålen!

PS. Vill lägga in en liten brasklapp om sortnamnen... De flesta av plantorna är sticklingar som följt med mig hem inlindade i blött hushållspapper och nerknölade i första bästa plastpåse. I påsen har det även funnits en lapp med sortnamnet, också den ganska våt och och inte alltid helt läslig. Resten kan ni säkert räkna ut själva... DS.

A bowl full of sweets - pink sugarwadding, black liquorice and a few drops of blood on top of it! The flowers of the fuchsias offers fascinating varietys of form and colour.

The other day I decided to use my camera to document the fuchsias in bloom.

Here is the result - please do try some of the sweets from the bowl!

Den här lilla godingen heter 'Bernisser'. Massor av blommor!
This sweetheart is called 'Bernisser'. Lot's of flowers!

'Anita'

Extra allt! Men så heter hon förstås 'Dollar Princess' också.
More of everything! But then she is calld 'Dollar Princess', too.

Namnlös men elegant ändå.
Nameless yet elegant.

'Blue Eyes' är en av mina stamfuchsior.
'Blue Eyes' is one of my fuchsias om stem.

'Cotton Candy' ser ut som sockervadd - eller små ballerinor på tå. Fuchsia på stam.
'Cotton Candy' looks like sugarwadding - or tiny ballerinas on their toes.

'Beacon Rosa' är sobert elegant i all sin enkelhet - och mycket blomvillig.
'Beacon Pink' is soberly elegant in its simplicity - and very willing to flower.

Pampiga 'Winston Churchill'.

Magnificent 'Winston Churchill'.

'Day Star' blommar för första gången. Plantan överlever vintern i mitt frostfria garage med nöd och näppe varje år, men i år räckte orken till blommor också.
'Day Star flowers for the first time. The plant barely survives the swedish winter in my frostfree garage - but no more than that. This year the energy was enough to create some flowers too.

'Alwin' har bedårande röda rundade knoppar som slår ut i en medelstor rödvit fluffig blomma med vacker teckning. Den här är lite brun och borde inte visas offentligt, om det vore för att 'Alwin' är så underbar i vanliga fall! Han blommar på som en Duracellkanin...

'Alwin' has got adorable red, round buds developing in to middlesized red and white fluffy flowers with beautyful marks. This one is a little brownish and should'nt be shown in public, if 'Alwin' wasn't so wonderful in general.

Som en liten raket med eld i baken... Tyvärr utan namn.
Like a small rocket on fire... sadly whitout a name.

'Diadem' vräker ut sina rankor så långt att zinkhinkens höjd inte räcker till. Här har hon landat bland vintergrönans revor på marken.
'Diadem' throws its creepers so far away that the hight of the bucket is not enough. Here she has landed amongst the Vinca minor on the ground.

Fuchsiorna står på en singelyta vid norrgaveln av vårt hus. Här är 'Blue Eyes' på stam och 'Dollar Princess' närmast kameran.
The fuchsias are situated on a gravelarea by the north gabel of our house. Her are 'Blue Eyes' on a stem and 'Dollar Princess'.

En annan blomvillig herre - 'Cardinal Rouge'. Jag har en annan planta med namnet 'Cardinal', men eftersom både blommor och växtsätt är snarlika hos båda exemplaren, misstänker jag att det är fråga om ett namnfel. Vilket som är rätt vågar jag inte avgöra!
A flower-willing gentleman is 'Cardinal Rouge'.

Knopparna hos 'Cardinal Rouge' ser ut som riktiga droppar av blod.
The buds of 'Cardinal Rouge' looks like real drops of blood.

Namnlös.
Whithout a name.

'Blue Sails' växer på stam.
'Blue Sails' grows on a stem.

'Beacon Röd' är lätt och luftig.
'Beacon Red' is light and airy.

Vackra diviga 'Cliantha' växter också på stam.

The beautyful diva 'Cliantha' grows on a stem.

Namnlös, men vacker ändå.
Nameless, but pretty anyway.

'Nettala' har roliga små "kläppar". Blomman ser ut att virvla runt i en eldig latinsk dans, med kastanjetterna i högsta hugg.
'Nettala' has got funny little "tongues". The flower seems to swirl around in a fiery latin dance, with its castanets in the air.

Mera dans - 'Lambada'.
More dancing -'Lambada'.

Blomvilliga 'Paula Jane'. Plantan hette länge 'Paula Sane' enligt min namnlapp och fick mig att fundera över om det fanns någon 'Paula Insane' också... Hm. En dag såg jag en bild på nätet och insåg att S:et skulle vara ett J. Snopet, minst sagt.
Flower-willing 'Paula Jane'. Fore a long time the plant was called 'Paula Sane' om my nametag. It made me think about if there might bee a 'Paula Insane' too... Well, one day I saw my plant on the Internet, and realised that the S really should be un J.

Galet vacker är hon i alla fall, 'Paula Jane'.
Anyhow - Paula Jane i insanely beautyful.

Den här pastelliga skönheten har ingen skylt kvar hos mig, men jag tror att hon heter 'Loves Reward'.

This pastellish beauty has got no nametag left, but I think her name is 'Loves Reward'.

'Swing Tim'

... och sist men inte minst: 'Black Prince'.

Ni som fortfarande är med så här långt - tapperhetsmedaljen för sportsligt genomförande av fuchsiamaraton är er!
TACK för ert tålamod.

Nästa inlägg ska bli kort, det lovar jag. I alla fall kortare...

Ester

... and last, but not the least, 'Black Prince'.

And to You, who stil read along on this blog - the medal for sportsmanship in fuchsiamarathon is yours! You have really earned it - thank you for your patience!

The next text will bee short, I promise. Or at least shorter...

Ester

De gröna sakernas lov

2009-08-04T13:05:00.000-07:00

En av pärlorna i vår trädgård är en grönsaksträdgård med fyra upphöjda bäddar i kvarter. Den ligger skyddad för vinden av två stödmurar i natursten, som fångar upp norrsluttningen och ger känslan av en "sunken garden". Här odlar jag för både öga och gom. I första hand väljer jag grönsaker som familjen äter och gärna i roliga färger. Morötter i gult och orange (men inte lila - de var inte goda och blev bara lila om nacken), gul och röd lök, purjolök, vitlök, sockerärtor, gula och lila bönor, potatis, gul blomkål, röd grönkål, rödbetor, och sallat är några exempel. Grönsakerna odlas i en fyraårig växtföljd där fyra grupper av växter flyttar runt varje år, för att minska risken för jordtrötthet och sjukdomar.

Runt bäddarna har jag planterat buxbomsplantor som ska bilda låga häckar. De har kommit lite olika långt, eftersom jag gör nya sticklingar av "häckklippet" från andra buxbomar. Det har tagit sin tid, men i sommar är det första gången det finns plantor runt alla fyra bäddarna och rundeln i mitten!

De upphöjda bäddarna stöttas av plåt som bockats av vår husplåtslagare Anders. (TACK!) Plåtarna är 30 cm höga, men ungefär hälften är ovan jord. I början var plåtarna blanka och silverfärgade, men det tog inte lång tid innan väder och vind gjort dem behagligt rostbruna.

Jorden i bäddarna är gammal bränd hästgödsel hämtad hos goda vänner i närheten. Den är nästan svart och får en trädgårdstok att börja dregla... Mmm... mylla!

I rundeln i mitten av grönsaksträdgården finns lite kryddväxter och ett fågelbad i cement som vi har gjutit.

Pumpen i fågelbadet är täckt med stenar från olika strandbesök.

Sockerärtorna klättrar på ett gammalt järnstaket. Staketbitarna flyttar med ärtväxterna i växtföljden. Enda nackdelen är att de är lite för låga. Jag väljer alltid de lägsta namnsorterna av ärtor, som bara ska bli mellan 75 cm och en meter, men det verkar inte som om ärterna har hört talas om de måtten... Eller så har fröföretagen inte hört talas om hästgödsel!

Röd grönkål och blomkål kivas om utrymmet.

Just nu äter vi blomkål i tid och otid. Alla huvuden av 'Cheddar Cheese' blev klara samtidigt och det är bara att erkänna att vi inte hunnit äta i kapp, även om blomkål är en höjdare att dippa. Några kålhuvuden har blivit bruna i regnet.

Röd grönkål odlar vi mest för att den är vacker.

Myntorna har fått husarrest i gamla storkökskonservburkar, eftersom jag tröttnat på den saliga röran av sorter som de lyckades åstadkomma på friland. Jag provade först att odla i plastkrukor nergrävda i jorden, men de rymningsbenägna rackarna smet över kanten så fort jag vände ryggen till. Det här verkar fungera bättre, men det återstår att se hur det går med härdigheten i vinter.

Trots växtföljden klarar sig potatisen inte från bladmögel. Så här såg potatisbädden ut när vi kom hem från semestern.

Det var inget annat att göra än att bränna blasten och gräva upp knölarna. Förra året tog jag bara bort blasten och grävde upp stånd för stånd när jag behövde potatis, men då var jag hemma när sjukan slog till och kunde ta bort blasten innan angreppet hann gå för långt. Den här gången vågade jag inte chansa.

Det blev en liten hög med knölar trots allt - om än inte så stora. Den här sorten heter något på M - Marnie eller Marine eller Marie - eller något annat som jag har glömt...

Nästa år ska jag prova en annan, resistent sort. Någon som har något bra förslag..?

Vår trädgård i rymden!

2009-07-29T10:55:00.000-07:00

Vad skriver man egentligen i sitt allra första skälvande inlägg på bloggen? När den funnits i tanken länge, länge, men hållits tillbaka av en småfånig teknikskräck? Triumf kanske? Eller möjligen äntligen? Tja, hur som helst - det är premiär för vår trädgård i cyberrymden!

Ett stort tack vill vi också passa på att dela ut till Ken och Carina på bloggen Trädgårdsdrömmar för all inspiration, uppmuntran och tålmodigt besvarande av bloggfrågor. Utan er hade det inte blivit någon blogg!

Vi, det är jag Ester som skriver och maken Pelle och våra tonårsdöttrar, som ibland drömmer om asfalt runt huset istället för det där virrvarret av växter som finns här i dag.

Trädgården har varit vår sedan en vacker majdag 1994. Solen sken över oss, det gula huset, de två sockertoppsgranarna, eken och gräsmattan när vi tog första steget in på tomten som husägare. Så mycket mer fanns det inte att belysa i vår trädgård då - men maken och jag strålade i kapp med solen. Det var underbart att ha en egen bit jord att stoppa fingrarna i!
Vi hade stora drömmar och små kunskaper. De sistnämnda har blivit lite större för varje år som gått och för varje misstag som gjorts. Drömmarna är fortfarande stora, även om de förändras hela tiden. Och några har faktiskt förverkligats!

Genom åren har trädgården utvecklats bit för bit och vi har kommit att älska vår 2 500 kvadratmeter stora plats på jorden. Trots norrsluttning, stenrik jord och en zon III-IV som lämnar en del övrigt att önska...

Välkommen till Esters och Pelles trädgård - hoppas du vill följa med på vår trädgårdsresa genom bloggosfären!

'Venusta Pendula' i rosenpergolan i början av juli.

Vacker, tuff och härdig - vad mer kan man begära av 'Venusta Pendula'?

Möjligen kunde hon dofta lite mer, eller för att vara helt uppriktig, godare...

En höjdarfavorit är hon i alla fall!

Bleka, underbara 'New Dawn' bor också i rosenpergolan.

Rosor, pioner och nepeta.

Nävor, rosor, salvior och lammöron kantar gången.

Namnlös pion som liknar 'Sarah Bernhard' - kanske är det hon?

Buxbomshjärtat står i en hjärtformad plantering med rabattrosor och perenner, omgivna av en lavendelhäck.

Hosta 'Sherry Berry' har vackra gulbrokiga blad. Snart kommer den att blomma med violetta blommor på en vinröd stängel.